Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 1. Städerne, deras innebyggare och styrelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HUSENS LÅÄGE. 417
pelvis anförda måtten visa, att i allmänhet voro tomterna rektangulära;
gatornas krökning gaf dock anledning till hvarjehanda
oregelbundenheter i formen, vid hvilka vi dock icke här få fästa oss. I gårdsbref
uppgifvas, när icke särskilda förhållanden framkallade en utförligare
beskrifning, allenast längd och bredd.
Ett och annat af de i anm. meddelade exemplen är egendomligt
derigenom, att bredden är angifven med en högre siffra än längden.
Nutidens uppfattning kräfver, att det högre måttet kallas längd, det
lägre bredd, och medeltidens språkbruk hade helt visst motsvarat en
sådan uppfattning, derest icke i detta fall längd och bredd blifvit
tekniska termer med en alldeles särskild bibetydelse. Bredden afser måttet
utefter hufvudgatan (eller den öppna platsen), längden måttet af den
linie, som gick rätt ut från hufvudgatan och som icke sällan gick längs
en tvärgata. Detta senare mått var gemenligen längre, men detta hade
helt visst icke varit tillräckligt motiv för omkastande af
benämningarna längd och bredd, derest icke äfven hade tillkommit den för
medeltidens städer egendomliga anordningen af husen, nämligen med gafveln
vänd mot hufvudgatan. Visserligen förekom icke detta läge alltid,
men det var dock så vanligt, att det kan anses vara för
medeltidsseden karakteristiskt uti de större städerne. De mindre bibehöllo mera
af landsbygdens sed.
Denna anordning att hafva gafveln vänd mot hufvudgatan — så
olik nutidens skick — berodde på helt egendomliga förhållanden och
måste åt dem hafva gifvit en seglifvad karaktär. Tacitus berättar, att
Germanerne hade en stark motvilja mot stadslifvet, de tyckte vida
mera om att lefva isolerade, spridde öfver landsbygden. Det ser ut,
som om denna förkärlek framkallat hvad vi skulle kunna kalla
gafvelsystemet. Den italienska renässansen skapade ett annat system, som
småningom vunnit burskap i hela Europa och hvars yttersta resultat
äro nutidens kasernlika byggnader, som kallas hus, uti hvilka värden,
om vi frånse hyran, icke spelar någon rol och derföre kan
beqvämligen ersättas af en vicevärd, som naturligtvis står i den mest lösa
förbindelse till huset. Annorledes var det under medeltiden, då husets
gafvel var vänd mot gatan och då den ena långsidan i många fall var
vänd mot en gård, hvilken jämte huset bildade ett helt för sig, inom
hvilket värden var herskare och der den, som kom som främling in,
måste i viss mon gå upp i det herravälde och i den gemensamhetsande,
som beherskade det hela. De många små enheterna hindrade gemenligen
det rätta uppskattandet af de stora enheterna — man har ibland så
ytterligt svårt att se skogen för trädens skuld. Men vådan för en
utpräglad partikularism var i städerne vida mindre än på landsbygden,
ty alle borgare måste på det djupaste känna nödvändigheten af
sammanhållning, på det stadens anspråk på oafhängighet gent emot öfriga
makter i samhället, mot kyrka, frälsemän och bönder, måtte kunna upp-
Hildebrand, Sveriges Medeltid 1. 27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
