Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 1. Städerne, deras innebyggare och styrelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
448 DRÅGT.
hakarne (jfr fig. 207). Än fästes en mantel med de två öfre flikarne
ihop fram på bröstet med ett spänne, eller ock fästes flikarne ihop
öfver den högre axeln med ett spänne eller en kort rad af knappar:
det senare bruket beredde den stora fördelen att den högra armen
af manteln ej hindrades i sina rörelser. Var manteln hopfäst midt fram,
kunde man ofta känna sig besvärad i sina rörelser, hvilken olägenhet
man ibland sökte afhjelpa genom att lyfta upp manteln på högra sidan
och sticka in hans nedre del under bältet, hvarefter den öfre ej mera
kunde tynga eller strama.
Qvinnans kappa fästes regelbundet öfver bröstet. Mot slutet af
medeltiden buro qvinnorna stundom öfver kjorteln (klädningen) en
kortare öfverklädning, åtsittande, stundom så kort, att hon med skäl
kan kallas ett lifstycke.
Kåpan hade ibland en stor krage; en ledisk krafwakapa, d. v. s
en kragkåpa af tyg från Leiden omtalas af Olaus Petri. Äfven hade
man stundom lösa kragar, som sattes öfver kjorteln eller tröjan.
Mantel och kåpa voro ofta utstyrda med pelsverk, dels som foder,
dels som bräm.
Hatt och hufva äro i det gammalsvenska lagspråket de för man
och qvinna betecknande hufvudbonaderna. 1 Hattar funnos under
medeltiden man kan nästan säga af alla möjliga slag utom de nu
brukliga cylindriska med smala brätten. Materialet var vexlande, än
linne (år 1474), än tjockt tyg, än filt, än hudar eller skinn; ofta hade
hatten ett uppvikt skinnbräm. Formen vexlade ännu mera; hattarne
vore än rundkulliga, än toppiga, än hade de nedkanten jämnt uppviken
rundt omkring, än förekom uppvikningen endast baktill och å sidorna,
medan det ej uppvikta framstycket bildade en skärm. Ån saknas
alldeles skärm, brätte och bräm. Nästan alla de former, i hvilka hatten
förekommer, passa, enligt våra begrepp, bättre in under namnet mössa.
Prof på simplare hufvudbonader lemna fig. 144 och 149, en
prydligare se vi i fig. 207.
Den qvinliga hufvudbonaden bestod af en duk (hufvudduk), som
lindades kring hufvudet. I stadslagen förekommer som finare
hufvudbonad — den som hörde till ’de bästa kyrkokläderna’ — strik. 2
Enkan höljde sitt hufvud med ett dok.
1 De två orden sammanställas icke endast i laguttrycket rörande sons och dotters
arfsrätt, utan äfven i stadslagen (såramål med vilja kap. 9).
2 Namnet synes i början hafva betecknat ett slags finare tyg: strik gulrent (med
guldränder) till en paten (1327), flemst (d. v. s. flamländskt) stryk (1339).
silkystrich (1346). Den senaste sammansättningen förekommer äfven i
medeltidens norska, som ock har strikskaut, en hufva af strik. Antagligen har svenska
ordet strik, som betecknar materialet, bort, då det användes som namn för
hufvudbonaden, hafva ett tillägg. Striga och strigium finnas i medeltidslatinet
såsom namn på ett klädesplagg. Det norska strigi betecknar en väfnad af
gröfre slag. I medeltidssvenskan förekommer jämte strik (deraf verbet strika)
ordet hvif (deraf verbet hvifva).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
