Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 1. Städerne, deras innebyggare och styrelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HÅRBERGEN. ÖLKROGAR. 465
anledning till en improviserad fest. Derom kunna vi visserligen vara
förvissade, att man hade andra sällskapliga samqväm än de ofvan
uppräknade, som lagen kände.
I hvar stad funnos tavernare, som i sina härbergen mottogo
resande. Till dem torde dock ingen hafva tagit sin tillflygt, som ej
var alldeles främmande i staden. Många, som voro på färdvägar, hade
i staden gästvänner. Icke-borgare, som af en eller annan anledning ofta
besökte en stad, hade der ett särskildt hem hos en borgare; ej sällan
finner man i stormännens testamenten deras värdar eller värdinnor i
staden ihogkomna med gåfvor. Gästerne d. v. s. främmande köpmän och
deras ombud bodde ej hos tavernarne, ansågos ej heller böra hafva
på egen hand bostad och uppehälle, utan borde söka sig hemvist hos
någon borgare i staden. Man vann derigenom ctt dubbelt syfte: den
i en borgarefamilj bosatte främlingen var ställd under kontroll och han
hindrades från att onödigtvis förstöra sina eller sina hufvudmäns medel.
Ett redan anfördt exempel (jfr s. 334) visar, att stadens myndigheter
i detta afseende voro verksamma och tänkte på andras bästa.
Familjelifvet gjorde dock icke för alla till fylles. Mången sökte
utom hus förströelse och välfägnad. Särskildt Arboga stads tänkebok
visar, att man kunde hos den enc eller andre borgaren tillbringa sin
afton och förtära den normala drycken, ölet. Antydningar derom
insmögo sig i magistratens protokoll derföre, att man ej alltid drack
bara så mycket som man tålde, utan rusad företog hvarjehanda ofog.
En gång hände det (år 1466), att Arvid öfverskärare satt i en
dandeman Anders smeds hus och drack öl för sine penningar, svarte Erik
med honom. De två började kifvas. Arvid gick då med hustruns
godvilja upp i ett loft och drack sitt öl der. Svarte Erik fann det
ledsamt dernere, gick upp, slog loftsdörren sönder och slog Arvid blodsår.
Det var efter denna bedrift, som Erik svarte, hvilket jag redan berättat,
fick af rätten tillgift för dandeqvinnors böns skuld. Följande årct suto
Bengt Albrektsson och Magnus målare inne hos Peder Larensson †till
öls’. De ’vordo kifvande om ölet’ och Bengt vägrade att betala, dermed
vordo de ’okompana’, så att Peder slog Bengt. Förmodligen fann Bengt
sig hafva fått stryk med skäl, ty han väckte intet åtal. Detta bekom
honom dock illa, ty han blef instämd till rätten och dömd till böter,
för det han ej hade dragit målet inför rådct.
Dessa och andra historier från öldrickandet i enskilda hus
förckomma oftare i Arboga böcker än i andre städers, hvadan man väl kan
säga, att den tiden ’kom Arboga-ölet efter. Möjligen var det ovanligt
starkt. Det var en borgare i Arboga, som hade öknamnet porsöl.
Lifvet utom hus ledde till vida betänkligare saker än öldrickande
— det är kanske orätt att begagna komparativen, ty ett ölrus
betraktades helt visst under medeltiden ej såsom något i sig betänkligt.
Hildebrand, Sveriges Medeltid 1. 30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
