Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 1. Städerne, deras innebyggare och styrelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
468 BADSTUGOR. VÅRFESTER.
vi undantaga en mössa, som sitter på hufvudet. Stora kar och byttor
stå på golfvet. Denna figur är lånad från den latinska upplagan af
Olai Magni arbete. Å figuren i den italienska upplagan synes en tredje
qvinna, som gör i ordning en ruska, med hvilken den svettande skall
risas. Efter ångbadet togs naturligtvis ett kylande bad.
Om Helgalekamagillets stora badstuga vid Norrström finnas några
detaljupplysningar i gillets räkenskaper, dock ej tillräckligt många för
att det skulle vara mig möjligt att lemna om henne en utförlig
beskrifning. Att meddela alla dessa detaljer vore derföre öfverflödigt,
allenast följande torde böra anses vara af ett allmännare intresse.
Badstugan vårdades af en badstukarl, som hade en egen bostad (1509).
Särskilda afdelningar funnos för män och qvinnor, det talas t. ex. om
dörren på qvinnosidan (1512), om en kappa, som murades på
qvinnosidan (1509). I badstugan fanns en vattenho så stor att för densamma
erfordrades två tjog bottenbräder och hennes tillverkande kräfde ej
mindre än tio dagsverk (1509). Åfven omtalas en ränna, kallad lutahon
(1509).
En annan ännu stillsammare förlustelse omtalas i Stockholms
jordebok: en qvinna som sålde en örtagård på södermalm förbehöll sig dervid
rätt att sig till lust fortfarande besöka honom med de sina. I sjelfva
staden funnos för öfrigt norrut vid sanden slottets örtagård, söderut
svartbrödernes trädgård, hvarjämte, åtminstone utom de båda långgatorna,
enskilde borgare hade örtagårdar i staden.
Äfven borgaren hade således sinne för landets och grönskans fägring.
Ehuru mera än landmannen oberoende af årstiderna, om än naturligtvis
sjöstäderne hade större tillförsel vid öppet vatten, kände borgaren sitt
beroende af tidens vexlingar. I Götalands städer var det sed, berättar
Olaus Magni (bok 15 kap. 8), att borgmästare och råd den förste april
sände ut två skaror af unge män, beridne, hvar med sin anförare, som
valdes genom lottkastning. Den ene kallad vinterhöfdingen, var klädd
i pelsverk, den andre, blomster- eller sommarhöfdingen, bar
sommarkläder och var prydd med löf och blommor. Sedan skarorna bildats
utanför staden, hvarest den förre samlat snö och is, hvilket han under
festtåget kastar omkring sig, liksom för att förlänga sitt väldes dagar,
den scnare samlat löf och de ännu sparsamma blommorna, rycka de in
i staden och utkämpa der striden på en öppen plats. Det är klart, åt
hvilket håll segern måste falla. Äfven firades sommarens ankomst
med festtåg, som leddes af ’majgrefven. r
Äfven samlades vårtiden borgare med söner och svenner, isynnerhet
de yngre i samhället, ute på fältet för att roa sig med skjutning mot
en ’papegoja’, som satt på en lång stång. Den bäste skytten njöt stor
heder. 2
1 Hvilken varder vald till majgrefve och vill ej vara, böte en tunna öl och vare
likaväl (bältaresvennernes skrå).
2 Olaus Magni bok 15, kap. 6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
