Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 1. Städerne, deras innebyggare och styrelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ELDSVÅDOR. 469
Menliga följder af den sammanpackning af menniskor inom ett
trångt område, som stadslifvet vållade, hafva redan blifvit omtalade.
Ännu återstå två hemsökelser att nämna, hvilka ofta omtalas i
medeltidens handlingar — vådeldar och farsoter.
Att hvar och en skulle hafva en vattentunna stående vid sin port
är redan omtaladt. 1 I öfrigt föreskref stadslagen, att i hvar gård skulle
finnas brandredskap, yxa, ämbare, stege, sju alnar lång, och käxe
(brandhake) af 12 alnars längd. Att döma efter en teckning hos Olaus Magni
(bok 12 kap. 21), som återgifver alla dessa redskap utom yxan, var
käxen mycket stor, hade i framändan en spets och en krok (alldeles
som en båtshake) samt vid skaftet två hvarandra motsatta ringar, i
hvilka voro fäste två stänger, som, hållne af andre karlar, underlättade
skötandet af det tunga redskapet. Hvar stad skulle, enligt k. Magni
lag, vara indelad i fjerdingar och i hvar fjerding skulle hvart år, då
rådman skulle väljas, utses två hufvudmän, den ene svensk, den andre
tysk. När vådeld utbröt, gjordes med klockorna larmsignal. Sex af
de åtta hufvudmännen med folk, åtminstone en från hvart hus i de
tre fjerdingarne, skulle med nödiga redskap skynda till för att söka
släcka elden; det stod hufvudmännen fritt att nedrifva husen i
närheten af brandstället, för att dermed begränsa elden. Den fjerde
fjerdingens två hufvudmän och allmoge skulle hjelpa de af branden
angripne eller biträda med räddande af deras tillhörigheter. Om ett hus
blifvit nedrifvet, erlade hvar byman, vare sig besuten eller ej, husets
egare jämte alle öfrige, en efter skattebeloppet lämpad afgift, så att
det nedrifna kunde åter uppföras lika godt som det var. Om någon
gård ej var representerad bland eldsläckare eller bergare, måste gården
betala böter, af hvilka husvärd och hyresgäst skulle betala sin andel. 2
De trånga gatorna och de många trähusen gjorde det svårt att
hämma och släcka en utbruten eld. Stockholm led af stora eldsvådor:
år 1297 nedbrann störste delen af staden med rådhuset, år 1407 stad
och rådhus, 400 menniskor sägas då hafva omkommit, år 1419 slott
och stad med rådhus och alla dess handlingar, år 1445 en tredjedel af
staden, år 1458 hela staden utom slottet och kyrkan, år 1495
södermalm, staden östantill och i vester delen mellan gråmunkegränd och
norra porten. 3
Också var lagstiftningen ganska drakonisk i fråga om utbruten
eld. Förmådde husvärd eller hyresgäst sjelf släcka en sådan, måste
de böta tre mark. Grep elden omkring sig så att brandsignal behöfde
gifvas, voro böterna sex mark, såvida ingen annan led skada än den,
hos hvilken elden brutit ut. Var felet hyresgästens, skulle värden del-
1 ÅÄfven omtalas brandmurar: Ingevald skall låta mura i det hans öfre stenhus
upp med Peders hus en sten tjockt med en brandmur (1486). Stockholms stads
jordebok ådel 2, s. 147.
2 I Visby gällde andra bestämmelser; jfr Visbylagen II. 24.
3 Elers, Stockholm, dcl 1, s. 43 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
