Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 2. Handverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SKRÅVÄSENDET. 475
än i sammanslutningen med dem, som hade liknande intresse. Att grunda
medeltidens handverk på konkurrensens mäktiga inflytande var helt
enkelt en omöjlighet, tanken derpå kunde den tiden icke tänkas.
Medeltidens skråväsende gick icke ut på att rätt och slätt gynna
några få på bekostnad af de vida flere utanför stående. Om vi fästa
oss vid såväl den yttre och högre faktorn, den makt som kunde
förläna ett privilegium, som den inre, behofvet af sammanslutning, gick
det hela ut på att skapa en verksamhet som var för landet behöflig.
Denna grundtanke gjorde sig ock gällande vid systemets genomförande.
Nu vänder man sig till den handverkare, hvilken man tilltror det bästa
arbetet, och blir man sviken, må man skylla sig sjelf och väga upp det
mot den valfrihet man eger. Under medeltiden, då skråt reglerade
allt, fick konkurrens ej finnas: för att blifva mästare, måste man, utom
andra rent menskliga förutsättningar, hafva verktyg, en viss förmögenhet
— i detta afseende voro fordringarna dock små — och skicklighet,
men hade man händelsevis en större förmögenhet, fick man icke
använda denna till att, på medbrödernes bekostnad, göra större inköp af
material, skaffa sig ett större antal af arbetare. Arbetarnes antal var
strängt begränsadt, ingen fick framför den andre hafva annan fördel
än den, som låg i särskilda anlag och deraf följande särskild skicklighet. 1
För allmänhetens bästa sörjde man derigenom, att inom yrket arbetets
beskaffenhet noga pröfvades af dertill kompetenta personer, intet fick
säljas, som icke verkligen var god vara, och vidare derigenom att
mästaren icke fick söka att preja sina kunder: priset för varan, hvem
helst än tillverkat henne, var bestämdt — det var en tid då det icke
kunde komma i fråga att pruta — ve den som tillät sig att frångå det
fastställda priset, vare sig uppåt eller nedåt. Begicks ett svek, utbjöds
dålig vara, kommo berättigade klagomål öfver ett arbete, drabbade
skammen hela embetet. Arbetarens hederskänsla gick nödvändigt ut
derpå, att hvarken han eller hans medbröder skulle hafva skam af
honom, man arbetade den tiden icke uteslutande för den största möjliga
penningevinst, arbetets ära kände man djupt.
Den enskildes tillbakaträdande för det gemensamma inom den krets
han tillhörde, uppenbarar sig i alla skråväsendets detaljer. Som medlem
i ett embete hade man andra pligter än sjelfva det yrkesmessiga
arbetet. I alla dessa pligters uppfyllande verkade man icke som individ,
utan som medlem jämte de andra, deri hade man under en tid af starka
konflikter trygghet och skydd. Som medlem af embetet vakade man
för stadens säkerhet, som medlem i embetet deltog man i sin stads
1 Det yppersta beviset för den ängsliga ifvern att förebygga den enes försprång
i förmoner framför de andres, lemnar rådets i Stockholm påbud, att slagtarne
ej fingo inom den för dem upplåtna platsen på den s. k. sanden, mellan den
hel. Nicolai kyrka och slottsgrafven, hafva hvar och en sin bod, utan skulle
de hvar tredje månad byta om bodar. Ingen skulle mer än de andre gynnas
genom bodens läge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
