Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 2. Handverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
474 SKRÅVÄSENDET.
fram, skulle icke det hela duka under genom beröringen med en längre
kommen ytterverld, måste det särskilda arbetet, det andliga och det
lekamliga, påskyndas och utvecklas genom att öfverlåtas åt sådane, som
dertill fostrades. Ånnu ett medgifvande måste vi göra. Skapandet af
de privilegierade stånden, som hade förmonsrätt till det ena eller andra
specialarbetet, störde visserligen icke allmogen — som ej längre var ’all
mogen’ — i hans rätt att odla sin torfva och sörja för sitt uppehälle,
men väl lade det band på den förut befintliga friheten för en hvar,
som händelsevis hade fått särskilda anlag i en viss riktning och
derföre i denna gerna gjorde mera än hvad till husets uppehälle behöfdes,
att i detta afseende följa sin hog: de som på sådant sätt hade anlag
för särskilda handverk och äfven idkade sådana, uppmanades att flytta
in till städerne och der följa sin böjelse; som bönder, torpare o. s. v.
hade de icke rätt att äfven vara yrkesidkare. Men de tillfällige
förmoner en bygd kunde hafva genom att inom sig hysa en skicklig
yrkesman, måste väl anses uppvägas af det ständiga tillfället att i staden
få sina behof i det afseendet tillfredsställda. Man invände icke, att
det stundom var lång och besvärlig väg till staden, ty man hade förut
långe vägar till den enskilde yrkesidkaren, som till en tid fanns än
här och än der. Man invände icke, att införandet af det nya stundom
medförde olägenheter, beredde tvång och lidanden. Allt menskligt är
ofullkomligt. När man genomförde, fasthöll och utbildade det nya,
var man icke i hvart enstaka fall betänkt på att förebygga olägenheter,
att se till, att det nyas öfvervägande fördelar kom hvar man till godo
i hvar del af landet. I det hela voro dock fördelarne på det nyas sida.
För säkerhets skuld vill jag här tillägga, att jag i närvarande stund
talar uteslutande om det privilegierade arbetet. Att detta behöfde
privilegier under en tid, då i mångfaldiga riktningar mogenheten var ytterst
ringa, då man osäkert famlade efter målet, torde ej heller kunna
förnekas: skulle en man för det allmänna bästa egna sig åt ett visst yrke,
måste han ock kunna göra det till eget bästa, han måste kunna arbeta
utan att lida intrång deri.
Nu är det dagens lösen: enhvar arbete hvad han kan, och
godheten af hans arbete bereder honom den fördel han behöfver, gifver
honom tillfälle till arbete, gifver honom tillfälle att, med
undanskjutande af andre, som med mindre gåfvor eller med mindre god vilja
eller med svagare förutsättningar i annat hänseende arbeta i samma
fack, vinna oberoende. Den enskilde har nu, det få vi icke förgäta, i
följd af den på storartadt vis utvecklade samfärdseln och i följd af den
ansenliga tillgången på kapital, lättnader som medeltidens arbetare icke
hade en aning om. Men olikheten i förutsättningar mellan då och nu
går ännu djupare: den starka utvecklingen af det individuela i vårt
nuvarande samhällslif går icke längre tillbaka än till den börjande
renässansens dagar. Under medeltiden kände man sig icke stark annat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
