Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 2. Handverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
514 GULDSMEDER: EMALJ.
De äldsta europeiska föremål med emalj (diadem, örhängen o. s. v.),
förvarade i Louvre-museet och i Brittiska museet, anses vara grekiska
eller etruskiska. Emaljen täcker antingen hela ytan eller några delar af
henne.
Gropemaljen har man tillerkänt vesterländsk upprinnelse. Greken
Philostratos, som i början af 200-talet e. Kr. vistades vid det romerska
hofvet, skrifver i ett af honom författadt arbete: »det berättas, att
barbarerne, som bo vid oceanen, utbreda färger på glödgad koppar, hvilka
färger derefter blifva hårda som sten.» Af detta yttrande har man
dragit den slutsatsen, att barbarerne i detta fall utöfvade en konst, som
var för Roms handverkare okänd. Någre forskare hafva deremot icke
velat tillmäta detta yttrande någon större betydelse: Philostratos’ verk
är icke en konstindustriel encyklopedi, utan en skildring af en fingerad
tafvelsamling; en af dessa taflor föreställer en vildsvinsjagt och
yttrandet förekommer i beskrifningen af hästarnes betseltyg. Man får
derföre icke af ifrågavarande yttrande draga den slutsatsen, att emaljen
var obekant för de romerske guldsmederne.
Det synes mig, som om man för det slutliga bedömandet af
Philostratos’ yttrande, hvilket äfven i den fingerade skildring, i hvilken det
förekommer, helt visst måste tillerkännas en ganska stor märklighet,
måste afbida frågans lösning på arkeologisk väg. Kan man uppvisa
från den romerska tiden, särskildt från den första kejsaretiden, verkliga
emaljarbeten, då är Philostratos’ yttrande oriktigt genom den
föreställning det väcker om emaljens frånvara i Rom. Men det är på
arkeologisk väg faststäldt, att de gallisk-brittiske stammarne, hvilke
Philostratos kan hafva menat med barbarerne vid oceanen, verkligen varit
i besittning af konsten att med emaljer pryda metallarbeten — bland
annat just betsel — samt att emaljen i detta fall varit anbragt i in-
2
sänkta delar å metallföremålet, alltså verkligen varit gropemalj. Flere
sådana emaljer, anbragta å föremål, hvilkas stil icke förråder minsta
romerska inflytande, äro bevarade och hafva ännu färgen i behåll,
hvadan Philostratos har rätt, när han talar om den varaktighet denna
fick. 1
När Gallien och Britannien hade införlifvats med det romerska
riket och dess ädla kultur hade vunnit insteg i de nyvunna landen,
visade det sig, att den nationela slöjden och smaken voro så pass goda,
att de förmådde å det romerska arbetet inom provinserna trycka en
egendomlig prägel: en blandningskultur uppkom, som man med skäl
kallat gallisk-romersk eller brittisk-romersk. I romerska fynd från de
nordliga provinserna har man ock funnit föremål, som äro belagda med
emalj, och för närvarande synes det vara riktigast att anse dessa före-
1 I mitt arbete om De förhistoriska folken i Europa, s. 623, är en i England funnen
bronssköld med emalj afbildad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
