Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 2. Handverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
GULDSMEDER: EMALJ. 513
de champlevés; de sades vara utförda en taille d’épargne, emedan vid
fältets ’borttagande’ vissa delar sparades. Tyske fornforskare kalla
denna emalj grubenschmelz och har jag med ledning deraf upptagit (år
1874) benämningen gropemalj. Gerna medgifvande, att det vore
önskligt att ega en mera karakteristisk benämning, synes det mig svårt
att finna någon lämpligare.
Om emaljens upprinnelse hafva olika meningar uttalats. Två i
München förvarade egyptiska guldarmband synas vara dekorerade med
väggemalj, hvars uppkomst man på grund deraf velat föra mycket långt
tillbaka i tiden. Mot denna åsigt har dock invänts, dels att det icke
är visst, att vi här hafva för oss verklig emalj — enligt Darcel äro
smårummen å dessa armband fyllda med ett fuktadt pulver, som fått
småningom torka och hårdna, utan att vara utsatt för upphettning —,
dels tillhöra dessa armband, att döma af fyndomständigheterna, Egyptens
romerska tid. I allmänhet anser man, att emaljens uppfinning tillhör
OÖrienten, som är vaggan för så många andra uppfinningar i lyxens
tjenst, ehuru man icke för närvarande är i stånd att uppvisa några
urgamla österländska emaljer. Grekiska och etruskiska guldsmycken
förekomma, som äro öfverdragna med tunn emalj: dessa torde vara de
äldsta bevarade emaljer.
Uppfinningen af emaljen bör hafva kunnat göras flerstädes. Af
gammalt har man inom vida områden haft för sed att pryda föremål
med skimrande stenar. Stundom ersattes dessa af glasbitar, som skuros
ut ur redan färdigt glas och lämpades till formen efter de ställen, som
skulle prydas. Från ett sådant dekorationssätt kunde man ganska lätt
gå öfver till det nya, att låta glaset bilda sig i det rum, som skulle
hafva glansen, genom att i detta inlägga ett glaspulver, som genom
bränning erhöll glasets hårdhet och som genom detta behandlingssätt
bättre än utskurna glasbitar fyllde sin plats, bättre hölls qvar å denna.
Att låta glaspulvret genom vanlig torkning få hårdhet kunde vara ett
förberedande steg. Sedan man hade gjort inom detta område den ena
och den andra uppfinningen, öfvergaf man ingalunda de förut kända
dekorationssätten: långt efter det emaljer voro kända, infattade man
stenar i guld och silfver — man gör det än i dag.
I den rika skatt, som tillhör kyrkan Saint Maurice d’Agaune i
sydvestra Schweiz förekommer en guldkanna, i hvilken äro infattade stora
skifvor, prydda med väggemalj. Huru detta praktföremål kommit i
kyrkans ega kan ej med historisk visshet fastställas; sägnen låter det
vara en skänk af Karl den store. Enligt Aubert är denna kanna ett
byzantinskt arbete från 500—700-talen, i hvilket österländska emaljer
blifvit infattade. 1
1 Aubert, Trésor de l’abbaye de Saint-Maurice d’Agaune, s. 160, pl. XXI.
Hildebrand, Sveriges Medeltid. 1. 33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
