Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 2. Handverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
GULDSMEDER: EMALJ. 521
ståndpunkt är naturligt: dels måste man blifva beroende af den
förändring i smaken, som gjorde sig gällande inom andra områden, dels måste
man, när nyhetens eller rättare friskhetens tid var förbi, snart försöka
att på genvägar, med mindre besvär än förut, komma till ett skenbart
lika godt resultat.
Benägenheten att på ett lättare sätt komma ifrån arbetets
besvärligheter visar sig på ett ganska karakteristiskt sätt. Under den ’gamla,
goda’ tiden förfor man med den största noggrannhet, när man skulle
begränsa de ytor, som vid ett föremåls öfverklädande med emalj skulle
besparas: man var dervid angelägen, att emaljens gränslinie skulle
sammanfalla med figurens. Sedan man hade kommit något in på
1200-talet hade man icke samma omsorg: man tecknade figuren hastigare
och för att bespara sig det tidsödande arbetet att afpassa emaljens
utbredning efter alla hennes yttersta kantlinier, lät man ett stycke metall
vara qvar utanför sjelfva figuren.
Beroende af samtidens utveckling visade sig emaljtillverkaren
derigenom, att hans figurer lösgjordes på en gång
från det storartade, som den äkta romanska
ii
periodens gestalter hade och som man någon
gång finner i den rhenländska emaljskolans
W.
L
alster, samt från den stelhet i hållning och
det öfvermått i rörelse, som man oftare
finner hos periodens mindre framstående verk.
Äfven i emaljerne blir teckningen mjukare,
formerna rundare, åtbörderna naturligare, det
hela blir mycket täckt att se på, men med
afsaknad af all naturlighet, ty man tecknade 234. Emaljerad yta.
den tiden utan att se på föremålen, som man
hade framför sig, nöjande sig med att ommodellera de gamle från
gångna tider ärfde typerne.
Ett prof på det begynnande 1300-talets emaljkonst lemnar fig. 235,
som återgifver en med emaljeradt silfver delvis omsluten ampula i
Uppsala domkyrka — alltför god att stå undangömd i den s. k.
skattkammarens mörker: endast i klaraste belysning kan man urskilja de
fina dragen.
; 11n.
Emaljtillverkningen var naturligtvis aldrig inskränkt till vestra
Tyskland och vestra Frankrike, ehuru inom dessa två områden, från
utgången af 1100-talet hufvudsakligen inom det senare, denna
tillverkning drefs i stor skala. Hvarje duglig guldsmed förstod helt visst att
tillverka emalj. En af skålarne i det år 1881 anträffade Dunefyndet
(Gotland) visar sig otvifvelaktigt vara af gotländskt ursprung.
Fig. 234. Från ett relikskrin i Spånga kyrka, Uppland (nu i Statens Historiska
Museum).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
