Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 2. Handverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SKOMAKARE. SKRÄDDARE. 583
Det betänkliga skick, i hvilket gatörna befunno sig åtminstone höst
och vår, gjorde det nödigt att sörja för ytterskodon, för något som svarar
mot våra galoscher, som man kunde taga på sig när man gick ut.
Dessa ytterskodon, kallade patinor, hade i allmänhot icke något
öfverläder; de bestodo af trä och voro ganska höga, alldenstund den smuts
man hade att trotsa ofta var ganska djup, samt fästes med ett par
remmar öfver foten.
I Lybeck funnos jämte skomakarne toffelmakare
(glotzenmacher) och skoflickare (altflicker). Mellan de
tre embetena förekommo stundom Sstridigheter rörande
gränserna för hvars och ens rätt. Äfven i danske städer 328. Fot med
funnos särskilda toffelmakarc. 1 patina.
SKRÅDDARE. SCRÖDERE. SARTORES. ÖFVERSKÄRARE.
I Stockholm voro skräddare och öfverskärare förenade i ett
embete, hvilket bevisar — ifall ytterligare bevis behöfdes — att
väfnadsindustrien stod mycket lågt i denne stad, liksom i landets öfrige städer.
Väfvare funnos icke i Stockholm, såvida urkunderna gifva vid handen,
förr än mot medeltidens slut, och deras embete torde hafva varit af föga
betydelse. Derföre fingo de, som företogo den sista behandlingen af
klädet, innan det skulle skäras sönder, nämligen öfverskärningen, d. v. s.
bortklippandet af de utstående fibrerna, räknas samman med Skräddarno.
Öfverskärare skulle, utom andra redskap, hafva fyra saxar. Hans
mästarprof bestod i att på sex timmar öfverskära ett stycke krympt kläde
från Leiden.
Den skräddaregesäll, som önskade vinna mästarerätt, skulle, enligt
skråt af år 1501, tillskära en qvinnokåpa, som vore lämplig drägt för
en dandeqvinna, en qvinnokjortel och en presthätta med tymp
(capuchon). År 1536 voro fordringarna skärpta. Då skulle kandidaten visa
sig färdig att göra allahanda klädningar för friborne, hofmän,
landsknektar, borgare och gemenigt folk. I Stockholm tillkom det
skräddarne att tillverka läderhosor, hvilket arbete åtminstone i visse städer
i norra Tyskland tillkom pungmakarne.
Vi hafva sett (s. 443), att en skräddare ej hade rätt att tillverka
en skinnbrämad och skinnfodrad kjortel, utan måste han för att
åstadkomma en sådan taga skinnaren till hjelp. I utlandet förekommo ofta
tvister mellan skräddare och skinnare.
Gamla borgare och borgerskor, som fordom hade gjort staden rätt
för sig, men till sist råkat i armod, fingo utan att ingå i
skräddareembetet vända brukade kläder, till och med sy nya af vadmal och
Fig. 328. Efter Lofta kyrkas altarskåp (i Statens Historiska Museum).
Patinomakare funnos äfven i mindre svenske städer.
1 Innehållet i Malmö-skomakarnes skrå af år 1450, som aldrig blifvit tryckt, känner
jag icke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
