Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 2. Handverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TUNNBINDARE. VÄFVARE. 587
Tunnbindaren kunde på landet beställa det virke han behöfde, och
kunde han med tre vittnen styrka beställningen, hade han rätt att
komma i oqvald besittning af det han beställt. Annars när virke kom
till staden och efter tre dygn fogden ej gjort anspråk derpå för
’herrskapets’ räkning, sade åldermannen den yngste mästaren till, att alle
mästare i embetet skulle infinna sig vid bron. Den som två timmar
efter utsatt tid ej infunnit sig utan anmäldt förfall, fick böta tre mark
för det han vållat bröderne tidsförlust.
Hvar mästare behöfde likstock, märkebast, ändamått och
brännmärke. Alla kärl, af hvad slag de voro, skulle hafva bestämda mått.
I hvart kärl skulle inbrännas mästarens och stadens märke.
Mästareprofvet var tillverkande af två ’ölträn’ och ett tranfat.
Som ölet spelade en stor rol i medeltidens lif, var tunnbindarnes
yrke ganska vigtigt. Det var ej alltid lätt att erhålla nödigt virke.
År 1508 skickades från Stockholm till Pata (i Kalmar län) efter en
skuta med ’klapholt’ och bottnar till ’tynneved’. Grantunnor och
granband på ölkaren omtalas.
Tunnor användes äfven för transport af jern. 1
VÄFVARE.
En väfvare omtalas i Stockholm i Olai Petri tänkebok. Det är
den enda gång, som jag kan minnas mig hafva sett en väfvare omtalad
i en svensk medeltidsurkund. Det synes mig lämpligast att omtala
väfnadsindustrien, då jag i nästa kapitel skall redogöra för
importartiklarne till Sverige.
Om än, såsom i det föregåcnde omtalats, det ingick i medeltidens
hushållning att förlägga slöjden till städerne och förbjuda allmogen
att idka slöjd till afsalu, var det dock stormännen förbehållet att i sin
tjenst hafva hvarjehanda handverkare. Derom får jag tala, då jag i
nästa bok skall meddela upplysningar om stormännens hushållning.
Om slutornamentet jfr s. 87.
1 Malmö-tunnbindarnes skrå af år 1499 (otryckt) har jag ej haft tillfälle att se.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
