Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 3. Handeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HANDEL ELLER ROF? 593
krafter för andra ändamål. Den uppvuxne mannen begaf sig ut i
verlden, för att förvärfva erfarenhet, förmögenhet, anseende. Som han,
drifven af en kraftig hog, hellre sökte äfventyr på fjärmare än på närmare
håll, hörde det till det vanliga, att färden företogs i skepp. Var mannen
förmögen, for han i eget skepp, med vänner och män ur hemmet i
följe; mindre välmående gåfvo sig ut som bolagsmän om samma skepp,
hvar och en ensam eller med följeslagar. Såvida man icke gaf sig ut
för att söka sin lycka vid konungahof — äfven då gaf man sig
emellertid icke ut med tomma händer —, förde man regelbundet med sig
sådana af landets varor, som kunde vara begärliga på andra håll.
Köpfärder voro då regelbundna, äfven om man vid ankomsten till ett
främmande land öfvergaf, skeppet, för att på egen hand söka sin lycka genom
manliga dåd. Äfven de för sådana mest fräjdade, en Torulf och en
Egil, Skallagrims söner, förkunnade, när de kommo till en strand, att
de önskade hålla köpstämma för längre eller kortare tid, hvilket
visserligen icke hindrade dem från att, när den aftalade tiden var förliden,
uppträda som i fiendeland. Se vi bort från alla detaljolikheter, alla
nyanser, som kunde förekomma, så mycket står fast, att
köpmannafärder voro vanliga, äfven under den fullt utpräglade vikingatiden, att
drifvande af köpenskap ansågs vara värdigt en fri man och att det,
framför allt — deri ligger en genomgående motsats till medeltidens
skick —, var öfverlåtet åt hvar mans fria godtycke.
De enstaka strålar, som de isländska sagorna sprida öfver de svenska
förhållandena, de antydningar, som vår egen äldsta litteratur,
sammanställd med de vinkar ortnamnen och de geografiska förhållandena gifva,
låta oss förstå, att äfven i vårt land funnos redan under den hedna tiden
centralpunkter för handeln. Jag har i det föregående framhållit,
hurusom köpstäder, köpingar, helt naturligt uppstodo på orter, som voro
lämpliga för sammanträffanden och varubyten, vid mynningar af
vattendrag, som underlättade förbindelsen mellan sjön och det inre landet,
vid gränsen mellan områden, den tiden vida mera skilda än nu, hvilkas
inbyggare funno det fördelaktigt att sins emellan byta de för dem
sjelfve öfverflödiga alstren af jordbruk och husslöjd. Särskildt har jag
framhållit, huru gynnsamt läge Stockholm hade.
Ett vittnesbörd om handelsväsendets ståndpunkt i Sverige redan
på 800-talet lemnas oss för öfrigt af berättelserna om den hel. Ansgars
missionsresor och om den första kristna församlingen i vårt land. Då
Ansgar från Danmark begaf sig öfver till Sverige, sökte han sällskap
med någre köpmän. Mellan staden på Björkö och Dorestad i
Nederland rådde så lifliga förbindelser, att en resa från den svenske staden
till den andre tydligen icke uppfattades som något synnerligen märkligt.
Fynden på Björkö, hvars grafvar innchålla enstaka arabiska, tidiga
angelsaksiska och frankiska mynt, och de likartade fynden ur den svarta
Hildebrand, Sveriges Medeltid. 38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
