Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 3. Handeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
594 HANDELN PRIVILIGIERAS. LANDSKÖP FÖRBJUDAS.
jorden vid Wyk by Duerstede lemna dyrbara intyg om den historiska
urkundens trovärdighet.
Den förändring, som med utbildandet af medeltidsväsendet
inträdde i den svenske allmogens ställning, står i det närmaste
sammanhang med reglerandet af handeln. Nu kunde det icke längre komma
i fråga att åt hvars och ens skön hänskjuta, huruvida han genom
köpfärder ville skaffa sig vinning eller icke. Den riktning mot utbildandet
af ett aristokratiskt väsende, som fanns i de nordiska samhällena vid
den tid, då de bragtes i närgående beröring med medeltidens Europa,
utvecklade sig konseqvent till utsöndrandet af den cna privilegierade
klassen efter den andra. När regeringen, under intryck af den nya
tidens kraf, vidtog energiska åtgärder för stadsväsendets höjande genom
utbildande af de förut befintliga ansatserna till öfverensstämmelse med
utlandets förhållanden, skedde detta, såsom redan framhållits, genom
att till städerne förlägga allt handverk, som gick ut på arbete för
andra, och all handel.
Dertill hörde naturligtvis förbud mot allt, som kunde kallas
landsköp. 1 Stadens torg var den enda plats, hvarest de som icke voro
stadsbor, hade rättighet att afyttra sina varor. Grundsatsen var för
allmogen svår att vänja sig vid, och af de högre inom samhället fanns
det mången, som gerna begagnade sin ställning för att på landet
uppköpa hvad han behöfde, staden till förfång, dels derigenom att han på
landet kunde betinga sig bättre pris, dels så, att han genom sitt
förköp vållade minskning i tillförseln. Mot landsköp höjas derföre hela
medeltiden igenom klagomål; regeringen, som villigt lyssnade till dem,
utfärdade det ena påbudet efter det andra, utan att dermed uträtta hvad
hon ville. I vissa fall var dock en handel utom staden medgifven;
för dem skall jag i det följande redogöra.
Staden hade i allmänhet utom sin mur eller sitt dike jord, men
denna förmådde icke lemna sådan afkastning, att borgarne kunde deraf
få hvad de till lifvets uppehälle behöfde. Genom köpenskap och genom
handverk förtjenade man penningar, men en del af dessa måste
utbytas mot lifsmedel. I detta afseende bildade borgerskapet en klass
för sig. Frälsemannen hade sitt jordagods och den andlige på landet
hade sin prestgård — den andlige i stvaden delade borgarens öde, såvida
han icke hade afkastning af jord, som fromma menniskor donerat, och
1 K. Magnus ladulås skrifver år 1284: Någre vår stad Jönköpings inbyggares
allvarliga klagomål och hög begäran äro för oss komna, hvarmed de sig klaga och
säga, att bönderne hafva den sed att de hålla all marknad hemma hos sig och
hvar med annan, så att desse Jönköpings inbyggare alls intet hit in till sig af
bönderne få kunna eller något till dem fördt varder, der de sig hjelpa kunna,
och att de mer bedrifva köpenskap på bygden än i köpstaden, hvilket ej kan
ske utan köpmännen till stor skada och förderf. Vi ordinera, att ingen köpare
i Småland, vare sig bonde eller köpman, skall bo på bygden, utan allenast i
köpstäder, ingen skall djerfvas antingen köpa eller sälja eller drifva någon
annan handel annat än i torgstaden. DS nr 3020.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
