Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 3. Handeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
602 SJÖFYND. STRANDRÄTT.
Det stadgande, som är intaget i båda landslagarne äfvensom i
stadslagen, gifver hittaren af strandfynd, träffadt i salt eller färskt vatten,
en tredjedel, med rätt för egaren att anmäla sig inom natt och år, för
att utfå återstoden, och ger, på enahanda sätt, hittaren af bottenfynd
hälften.
Gotlandslagen har följande grader af hittarelön: för ’hafrek’ (det
som vräker på hafvet) en åttondedel, för det som flyter så långt ut,
att man, för att nå det, behöfver skepp och åror, och för det som ligger
å hafsbottnen, från hvilken man icke kan upptaga det utan krok och
käxe, en tredjedel, för det som hittas så långt ut, att man från
fyndstället ej kan se land, hälften. Den något yngre Visbyrätten
föreskrifver, att den som finner något drifvande gods så långt ut i sjön,
att land ej synes, skall hafva hälften, synes land, en tredjedel, att den
som utom Visby område finner ett skepp drifva på sjön utan
besättning, skall deraf få hälften samt att den, som finner gods drifvet så
nära land, att man kan vadande komma dit, får en åttondedel.
Bergarelön skall bestämmas af kompromissarier, i nödfall af domstolen.
Om rätt för skepparne att berga vid skeppsbrott gifva lagarna
således ingen direkt bestämmelse. Så mycket oftare omtalas denna rätt
i privilegiebrefven.
Biskop Albert I af Riga medgaf år 1211 de gotländske köpmän,
som besökte hans område, att behålla hvad de vid skeppsbrott kunde
rädda. En af hans efterträdare, Albert II, utfärdade i egenskap af påflig
legat för Lifland, Estland, Kurland, Samland, Preussen, Gotland,
Rügen, Holstein och Ryssland, år 1256 en kungörelse, i hvilken han,
sägande det vara af påfvar, kejsare och konungar faststäldt, att
skeppsbrutnes gods, vare sig de äro sjelfve närvarande eller icke,
tillhöra dem eller deras arfvar, för hela det uppgifna området föreskrifver,
att skeppsbrutet gods skulle icke blott i ett, utan efter
omständigheterna i två eller tre år vänta på egarens anmälan, samt att, ifall
någon öfvade vrakplundring, han genom sjelfva handlingen ådroge sig
kyrkans bann, att om det röfvade ej inom 8 dagar återställdes, socknen,
der rofvet föröfvats, och socknen, dit rofvet fördes, skulle beläggas med
interdikt, att köpare af sådant gods voro lysta i bann, likaså domaren
inom området, såvida ej det röfvade inom en månad blifvit återlemnadt,
att ingen af sådan orsak bannlyst finge begrafvas, utan skulle hans lik
kastas i sjön. De stränga föreskrifterna visa, att vrakplundring måste
hafva varit en inrotad vana. Huruvida detta påbud ledde till någon
förbättring, må lemnas derhän, särskildt på grund deraf, att
erkebiskopen såväl i ofvan nämnda stadganden, som när han förordnar, att
köpmännen, till lön för deras främjande af omvändelseverket, skulle
inom hela området — således äfven på Gotland, som ingalunda låg
under hans domvärja — vara tullfrie, skred vida öfver sin befogenhet.
Emellertid utfärdades en ungefärligen lika lydande kungörelse för hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
