Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 3. Handeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
604 STRANDRÄTT.
hvarjehanda dyrbarheter, bergades af erkebiskopens i Lund fogde, hvilken
för sin herres räkning behöll det bästa, lemnande åt skepparen, såsom
egarnes representant, något. Från hansans sida gjordes genast anspråk
på ersättning, och till svar derpå synes erkebiskopen hafva framställt
öfverdrifna anspråk med afseende på bevisandet af eganderätten till det
bergade godset; i visst fall skulle man från Flandern skaffa intyg, att
varorna der voro inköpta. Men städerne släppte icke efter och
erkebiskopen måste år 1398 förklara sig skyldig att på vissa tider betala en
sammanlagd summa af 5,000 engelska nobler. Som han icke var snar att
fullgöra utbetalningen af denna dryga summa, funno städerne sig gång
efter annan nödsakade att göra honom påminnelser. Detta allt skedde,
ehuru fredsfördraget i Stralsund år 1370 hade på det bestämdaste
förklarat, att köpmannen hade rätt att berga eller låta berga skepp och
gods, att utan hinder leja nödigt arbetsfolk, att herrelöst gods, som
dref i land, skulle räddas genom fogdens försorg och hållas egaren till
handa mot utbetalande af bergarelönen.
För att få slut på all osäkerhet och alla tvistigheter afgåfvo
städerne år 1401 ett detaljeradt förslag till bestämmelser rörande
tillvägagåendet vid skeppsbrott. De begärde att, när sådant inträffat, kronans
ombud i trakten skulle vara den nödställde behjelplig att leja biträden
till bergningen. För tunga varor, såsom sill, smör, salt, säd, talg, aska,
osmundjern, tenn, bly, koppar, vin, olja, såpa, beck, tjära o. s. v, voro
de villige att i bergarelön betala 5 , för droge tunnengut (torra varor)
— flere af de förut uppräknade varorna voro visserligen torra, men
medeltidens terminologi är ofta något nyckfull — en lödig mark för
tunnan, så vida dennas värde öfversteg 50 lybska mark, annars en half
lödig mark, för en ’stro’ vax 8 lybska skillingar, för hvar packe kläde,
som bergades i oskadt skick en lybsk mark, för hvar ’terling’1 en half
mark, för skadade packor och terlingar 4 lybska skillingar. De yrkade
vidare, att om lasten bergades från ett fartyg, som saknade besättning,
skulle hon införas i närmaste kyrka, der förtecknas och bevaras under
ett år för deras räkning, som kunde framställa anspråk på eganderätt.
Det må väl synas, som om en gradering af bergarelönen efter lastens
värde vore ganska riktig, men dr. Margareta ville ej godkänna städernes
förslag. Hon önskade följande bestämmelser: den som sjelf bergar
sina varor, har obestridd eganderätt till dem; den som äskar hjelp af
kustbefolkningen och får sådan genom bemedling af fogden, bör afstå
en tredjedel af lastens värde åt kronan; bryr vederbörande sig icke
om att berga lasten, afsäger han sig alla anspråk på henne; last, som
bergas från skepp utan besättning, må förvaras ett år i närmaste kyrka,
men den egare, som anmäler sig, utfår allenast hälften; alla med
afseende på bergning uppkomna tvister skola afgöras af riksrådet och
råden i städerne. Hansan afstod då från yrkandet å en graderad skala
1 Om stro och terling se i kap. 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
