Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 3. Handeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SJÖRÖFVARE. VITALIEBRÖDER. 609
Skånske godsegare uppträdde som sjöröfvare jämte Tyskarne, äfven
sådane, som stodo drottningen nära. Det är naturligt, att man under
sådana förhållanden icke kunde få bugt med sjöröfvarne, hvilke man
fann sig föranlåten att behandla som en krigförande makt, i det man
med dem afslöt fred för viss tid. Ej heller var enigheten mellan
städerne så stor, som önskligt hade varit. De vendiske städerne, med
Lybeck i spetsen, voro angelägne om sin handel på de nordiska rikena;
deras sträfvan förlamades ej litet derigenom, att de två inom
Meklenburg liggande städerne Wismar och Rostock i viss mon stodo på
röfvarnes sida. De preussiske städerne deremot, som voro mest
angelägne om sin handel på vesterlanden, önskade allenast att få i lugn
passera de danska farvattnen. Till sist förenade man sig år 1385 om
att öfverlåta Östjersjöns fredande åt Stralsundaren Wulf Wulflam, som,
mot ersättning af 5,000 mark för året och med bidrag af småskepp
och artilleri, skulle på egen bekostnad anskaffa och underhålla en flotta
med nödigt manskap. Allt byte, utom sådant, som bevisligen tillhörde
borgare i hansestäderne, skulle tillfalla honom. Alle röfvare, som
fångades, skulle aflifvas. Sedan städerne samma år återlemnat de två
nyss nämnda fästningarna, deltogo äfven Danskarne i ansträngningarna
mot sjöröfvarne, och framgången var nu afgjord — dock endast till
en tid.
Efter några år började nämligen sjöröfveriet åter antaga stora mått.
K. Albrekt satt fånge sedan år 1389, men Stockholm innehades ännu
af hans anhängare. Meklenburgarne voro angelägne att befria honom
och särskildt, såsom ett medel dertill, att undsätta Stockholm med
förnödenheter.
År 1391 utfärdade myndigheterna i Wismar och Rostock, liksom
äfven hertigarne af Meklenburg, kungörelser, att alle de, som på egen
risk ville föra krig mot Danmark och Norge, röfva, plundra och bränna
samt förse Stockholm med lifsförnödenheter, skulle infinna sig i
endera af de två städerne, för att erhålla kaparebref. Fyra
meklenburgska hamnar stodo dem öppna. De skulle visserligen icke ofreda
annat än de två rikena samt sådana skepp, som till dem förde
förnödenheter, men det är lätt att inse, att röfvarne icke voro
synnerligen nogräknande. Månge lyssnade till uppmaningen. En del af de
tidigare sjöröfvarne, som hade funnit det rådligast att söka sig
tillflykter på landsbygden, i Holstein o. s. v., gåfvo sig åter till sjös.
Till dem slöt sig en myckenhet löst folk af allahanda slag, äfven
handverkare och bönder, som lockades af utsigten till vinst. Deras
uppgift att undsätta Stockholm med lifsmedel gaf dem namnet
vitaliebröder (viktualiebröder). Som bytet delades jämnt mellan dem,
kallades de äfven liekendeler. Sjelfve betecknade de sig såsom ’Guds vänner
och all verldens fiender’. Väl må det synas vår tid svårt att vara på
på en gång både det ena och det andra, men de förstodo att under
Hildebrand, Sveriges Medeltid l1. 39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
