Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 3. Handeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
610 SJÖRÖFVARE.
utöfvande af de gräsligaste grymheter underhålla godt förstånd med
kyrkan genom frikostigt grundande eller famen af fromma stiftelser.
då visserligen vitaliebröderne sjelfve blefvo offer, n men den behandling
som vedenfors dem, sägas de sjelfve hafva framkallat genom gifna
exempel. De anföllo en gång ett skepp från Stralsund, men hade icke
beräknat de anfallnes antal eller mod; efter en häftig strid voro de
besegrade. Mer än hundra togos till fångar, och då Stralsundarne icke
hade under däcket utrymme för så månge, stoppade de in dem i de
tomma silltunnor de hade med sig, sedan de i ene bottnen hade gjort
ett hål så pass stort, att hufvudet kunde stickas ut. Tunnorna staplades
på hvarandra och kördes, efter ankomsten till Stralsund, ut till
afrättsplatsen, hvarest fångarne togos fram och aflifvades. En annan gång
satte Stralsundarne ett stort antal fångar in i ett stall, der de erhöllo
så klen föda, att de fleste omkommo af hunger.
Sommaren 1392 började vitaliebröderne sitt oväsen. Uppe i
Stockholms skärgård eröfrade de ett skepp, i hvilket biskop Tord från
Strängnäs med stort följe skulle färdas till Danmark. Fångarne fördes
till Stockholm och kastades i fängelse. De lära hafva blifvit
behandlade med mycken hårdhet och släpptes först sedan för dem hade erlagts
en dryg lösepenning. Visserligen blefvo röfvarne för sitt tilltag lyste
i bann, men dervid fäste de så liten vigt, att när de, på påfvens bud,
fingo löfte om befrielse från bannet, allenast de ville genom rikliga
gåfvor försona sig med kyrkan, voro de alls icke hogade att gå in
härpå. Samma år brände en annan skara i Bergen. Då höstfisket,
trots de osäkra tiderna, hade samlat en myckenhet menniskor vid Skanör.
och Falsterbo, begåfvo vitaliebröderne sig dit och togo der skepp efter
skepp, tyska såväl som danska. En skara på 1,500 man plundrade
den lifländska kusten. Följderna för handeln uppenbarade sig genast.
De preussiske städerne förordnade, att enstaka skepp ej fingo försöka
att fara genom Öresund, utan skulle man segla i flottor af åtminstone
tio skepp. I de nederländske städerne kungjordes, att den, som ville
fara till Norden, finge göra det å eget ansvar. Följande år funno
hansestäderne sig nödsakade att förbjuda alla färder till det skånska
fisket, som nu måste ligga nere i tre år.
I början af år 1394 befunno sig åtta från Wismar befraktade
kapareskepp på väg till Stockholm. I trakten af Dalarö fastnade de i
isen, ryktet om deras ankomst spridde sig och de måste göra sig
beredde på ett anfall. Då företogo de nattetid en färd till landet, der
de fällde en mängd träd, som uppstaplades som en ringmur kring
skeppen. Muren gjordes genom påösning af vatten, som genast frös,
fast och svårbestiglig. Isen omkring muren sågade de i stycken och
ett för dem lyckosamt snöfall skylde springorna. Landbefolkningen
närmade sig med kastmaskiner, som sjönko, när de kommo ut på de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
