Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 3. Handeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
702 DYRBARA TYG.
Bomull var under medeltiden en eftersökt vara, som odlades i
södra Italien, på Sicilien och andra öar i Medelhafvet. Den europeiska
bomullen ansågs dock vid sidan af den asiatiska hafva ett mycket
underordnadt värde. I mina anteckningar från vår medeltids urkunder har
jag icke funnit någon uppgift om bomullstyg användt i Sverige.
Sidenet, ursprungligon en produkt från den yttersta östern, ådrog
sig tidigt genom finhet och glans mycken uppmärksamhet. Det är
allmänt bekant, med hvilka svårigheter det var förenadt att få
silkesmaskar till Europa, när man ville oberoende af Österlandet komma i
besittning af siden. Länge var Konstantinopel den ende ort i Europa,
der siden väfdes. När de bildstormande kejsarne derstädes icke blott
ödelade hvad som redan fanns, utan ock hindrade fortsatt tillverkande
af sådant, som plägade förses med bilder, blefvo månge handverkare
brödlöse och sökte annorstädes fristäder för sig och sitt arbete. Då
kommo äfven sidenväfvare till Rom, der de arbetade för påfven och
kyrkan. När Araberne hade gjort sig till herrar öfver Spanien införde
de dit sidenväfveriet, som snart kom till stor blomstring: endast i
staden Almeria funnos 800 väfstolar. ÅÄfven i Palermo upprättade
arabiske emirer en sidenfabrik (tiraz), hvilken ärfdes och i betydlig grad
utbildades af de normandiske furstarne, som använde icke blott de i
lugn qvardröjande muhammedanske arbetarne, utan ock tillkallade en
mängd grekiske väfvare. Korstågen bragte det österländska och
grekiska sidenet i högre grad än förut på verldsmarknaden. Detta tyg,
som under början af medeltiden, hade användts så godt som
uteslutande af furstar och för kyrkan, fick nu användning inom vidsträckta
kretsar. Allt flere fabriker uppstodo, i norra Italien, i södra
Frankrike o. s. v.
Silket och sidenet kallades sericum efter Sererne, den klassiska
forntidens namn på Kineserne. Det är således något oegentligt, när
man under medeltiden i Sverige talar om sericum tataricum d. v. s.
tatariskt-kinesiskt tyg. Pannus tataricus (tartaire), äfven tela preciosa
tatarica (1347) betecknade en tid ett särskildt slag af siden, ofta med
inväfdt guld. Att med guld dels öka dels bryta silkets glans var
ytterst vanligt. När guldet öfvervägde kallades det rent ut för guldtyg
(pannus aureus) eller gyllenstycke.
Sidenet, vare sig enbart eller med inväfdt guld, förekom af flere
slag. Fargon varierade; rödt, blått och grönt omtalas i svenska
urkunder. Åfven arbetssättet varierade och de olika slagen betecknades
med olika namn.
Sindal eller cendal var ett fint, lätt, taftliknande sidentyg.
Örsaken till namnet är ej med säkerhet känd. Detta siden tillverkades
hufvudsakligen i Asien (Kina, Persien o. s. v.) och räknades icke till
de dyrbaraste slagen. Muhammedanerne i södra Spanien införde i
sindalfabrikationen förbättringar och den nya sorten blef tidigt mycket om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
