Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 5. Mått och vigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RYMDMÅTT. 749
land, Södermanland, Uppland, äfven Vestmanland d. v. s. inom
spannens område. Af en urkund gällande Östergötland från år 1455
framgår, att på en tön gingo sex spann. Till samma resultat komma
vi genom granskning af en urkund rörande Uppland af år 1316 (DS
nr 2003), i hvilken tillsammans omtalas thynones och ett större eller
mindre antal spann, dock aldrig sex, men väl 5 och 51/2. 1
Att skilja från denna svenska tön är tunnan. I 1638 års
riksdagsbeslut omtalas, att rätt måltunna skulle hålla två helspann, fyra
halfspann, åtta fjerdingar o. s. v. I de uppgifter, som H. Forssell meddelar
rörande måttförhållandena vid begynnelsen af k. Gustafs regering,
omtalas tunnan allenast för Vestergötland, Vermland och Småland d. v. s.
inom skäppans område. Härmed bör sammanställas, att det svenska
þyn alldeles saknas i det norsk-isländska språket, som har ordet tunna,
enligt Vigfússon dock knappast före 1200-talet. Ördet torde vara direkt
lånadt från Tyskland, liksom väl äfven måttet. 2 Huru tidigt denna
sädestunna förekommer i svenska handlingar kan jag ej för tillfället
uppgifva.
Enligt 1500-talets räkenskaper bestod en tunna i Vestergötland,
Vermland och Småland af sex skäppor, en tön i Östergötland af sex
spann. Ljudlikheten mellan tunna och tön leder lätt till tanken på
identiskt mått och underindelningen sex skäppor och sex spann synes
likaledes tala derför, äfvensom för sammanställning af skäppa och spann.
Men dessa sammanställningar äro oriktiga. Att spannen vid midten af
1300-talet icke var identisk med skäppan, utan dubbelt eller vid pass
dubbelt så stor, derom lemnas en antydan i k. Magni
gästgifveriförordning af år 1344, i hvilken föreskrifves, att herbergaren fick för en
spann hästkorn taga af den resande två penningar mera än spannen
gäller i närmaste köpstad, men för skäppan allenast en penning mera.
Skilnaden mellan de två tillåtna öfverfordringarna måste tydligen hafva
berott på skilnaden mellan de två måtten. Det är emellertid icke
nödvändigt, att spannen var precist dubbelt så stor, förhållandet 2 penningar:
1 penning motsvarar måhända endast tillnärmelsevis förhållandet mellan
de två måtten; man kunde icke i fråga om penningar komma närmare
i gradering. Enligt Forssell framgår det af de evalveringar, som
förekomma i 1500- talets statsräkenskapor, att en småländsk eller vestgötsk
tunna i allmänhet var lika 21/2 Upplandsspann, någon gång endast två
sådana. Efter den vanliga beräkningen var således en spann = 22/5
skäppor. Härmed få vi dock icke anse frågan om förhållandet mellan
1 Falkman låter tunnan uppträda temligen tidigt, i det han identifierar henne med
Svealagarnes þyn och låter båda hålla två spann. Deremot uppställer han för
OÖstergötland ett eget mått thön, som håller sex spann. Denna uppfattning måste
underkännas: þyn och thön äro ett och samma ord i två skiftande former —
medeltidens språk är synnerligen rikt på sådana skiftningar — och att måttens storlek
var densamma framgår af hvad jag ofvan anfört.
2 Om tunna som mått för våta och feta varor jfr i det följande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
