Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 6. Myntväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
870 KLIPPINGARNE.
konungen lemnades i Stockholm till myntmästaren, men som denne
var den bekante myntmästaren i Malmö Jörgen Kock finnes intet som
antyder, att det var mynt af svensk typ som skulle präglas. Vigtigare
är, att en Diderich Harstenhorst den 14 oktober 1521 omtalas som
’mynter i Stocholm’ (Grönblad, Nya källor, s. 709).
När Gustaf Eriksson hade ställt sig i spetsen för resningen mot
k. Kristiern, fann han under dåvarande brydsamma ekonomiska
förhållanden det vara lämpligt att följa det gifna exemplet. Peder Svart
berättar, att han i Hedemora slog klippingar med en väpnad man å
den ena sidan och två dalpilar i kors å den andra (fig. 743). Enligt
gamla anteckningar skulle dessa mynt vara 31/4-lödiga och slogos i
början 96, sedermera 112 på marken; hvar klipping skulle räknas för
18 penningar. Äfven i Söderköping slogos klippingar, 96 på marken. 1
Att detta underhaltiga mynt skulle väcka missnöje var naturligt. 2
Vid ett möte, som hölls i Vesterås i september 1523, således efter
konungsvalet, klagades högljudt öfver klippingarne, och utlofvades då,
att ett riksmöte skulle med det snaraste sammankallas, vid hvilket
skulle afgöras, huruvida klippingarne skulle framdeles gå som de för
närvarande gingo eller för mindre. Det utlofvade mötet hölls vid
nyåret 1524 i Vadstena och beslöts då klippingens nedsättning till ett
värde af 4 hvider d. v. s. 12 penningar. Med detta resultat var
allmänheten dock icke belåten. Vid distings marknad i Uppsala och
samtings marknad i Strängnäs samt äfven annorstädes kringom landet
’”vedersade man klippingen’, och konungen lät dervid bero, ehuru detta,
såsom han sjelf uppgifver, vållade honom, som hade uppburit klippingar
i skatt, en mycket betydande förlust. 3
Skulle klippingarne uppgifvas, måste annat mynt finnas tillgängligt.
Sådant fanns ock af gammalt bevaradt, t. ex. den äldre och den yngre
hr Stens örtugar och fyrkar; man hade, då landet öfversvämmades af
klippingar, gömt det bättre myntet till bättre tider. 4 Gustaf Eriksson
hade dessutom ända från 1522 slagit jämte klippingarne bättre mynt.
1 Källorna för dessa uppgifter äro af Forssell sammanförda i hans Anteckningar
om mynt, vigt, mått och varupris s. 28 f. Att den s. k. uppsatsen om
klippingen icke tillhör år 1513, utan är vid pass tio år senare, har Forssell i detta
arbete så fullständigt visat, att det för mig ej behöfves mera än att hänvisa
till hans redogörelse. Det synes mig sannolikt, att hela uppsatsen om
klippingen är ett betänkande, som framlades vid nyårstid 1524 på Vadstena-mötet. Också
förekomma i konungens skrifvelser rörande Vadstenabeslutet direkta citat ur
betänkandet, inledda med orden: »så mente somliga, att» o. s. v.
2 Helsingarne hade klagat öfver sin store fattigdom, »i synnerhet den de kommit
i för klippingens skuld». K. Gustaf I:s registratur del 1 s. 273.
3 Ofvanstående uppgifter äro hemtade ur K: Gustaf I:s registratur samt ur E.
Hildebrand och Alin, Svenska riksdagsakter för åren 1523 och 1524.
4 K. Gustaf skrifver april 1524: efter det, Gud derföre lofvad, godt mynt
begynner vanka igen i riket, som för klippingarnes skuld i någon tid förstunget
var. K. Gustaf I;s registratur del 1 s. 202.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
