Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 7. Ekonomiska förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
932 OLIKHET I VIGT, OSÄKERHET OM HALT.
Det omyntade guldet spelade dock en underordnad rol; det beredde
ringa fördel, men, då dess förhållande till silfret var fast, ingen ökad
olägenhet. Men väl funnos andra omständigheter, utom den bristande
tillgången på silfver och de stora svårigheter, af hvilka samfärdseln
led, som beredde förvirring och olägenhet. Som minne från den tid,
då man ej i landet hade egna mynt, utan betalade med silfver, i tackor
eller arbetadt eller i utlandet myntadt, bestämdes pris, böter o. s. v.
i mark, öre och örtug: man bestämde medels vägning den
metallqvantitet, som i hvart fall skulle erläggas, men i olike delar af riket
voro, åtminstone under medeltiden, vigterna olika, hvilket antydes af
uttrycken i flere urkunder och med bestämdhet framgår af de påflige
uppbördsmännens räkenskaper; det talas om Stockholms, Uppsala, Skara,
Lödöse och Gotlands vigter. Det är möjligt, att Uppsala-vigten stod
Stockholms, att Lödöses vigt stod Skaras ganska nära, men att skilnad
fanns mellan Stockholms och Skaras vigter hafva vi i det föregående
sett. Väl räknade man inom Svealandskapen regelbundet efter
Stockholms-vigten, i Vestergötland efter Skara- eller Lödöse-vigten, men
i de fall då en köpehandling afslöts mellan en uppsvensk och en
vestgötisk man, kunde olikheten i vigt framkalla olägenheter.
En annan svårighet bereddes genom silfrets halt. Den var
visserligen i början mycket god och en viss halt måste hafva ansetts
normal. Men alltför noga var väl denne normale silfverhalt icke
faststäld, af brist på kemisk-teknisk förfarenhet, man höll sig väl i de
flesta fall till den grad af hvithet, som uppenbarade sig när man gjorde
snitt i silfret. Äfven här kom man derföre in på det ungefärliga
uppskattande, som med nödvändighet gjorde sig gällande, när man vid
utbetalningar använde andre ’bopenningar’ än silfver, t. ex. kreatur.
Dessas värde var öfversatt i visst mått af silfvervärde, men detta kunde
ej gälla annat än under den förutsättningen, att det kreatur, som skulle
användas vid erläggande af betalning, var fullgodt eller af normal
godhet, var, såsom det på medeltidens språk heter, ’gillt 1. Naturligtvis
måste här en viss latitud i uppskattningen göra sig gällande.
När myntningen hade blifvit införd i Sverige, ökades svårigheterna.
Vi lemna å sidan de för kk. Olof och Anund präglade mynten,
eftersom de icke synas gå in i den penningeräkning, som sedan myntningen
blifvit på allvar antagen, fogades till det förutvarande vigtsystemet.
Man måste hafva slagit penningar (eller bråkdelar af penningen) af
olika vigt i olike landsändar, ty annars skulle ej på den af gammalt
till vigten bestämda örtugen hafva räknats i Svealandskapen 8, i Göta-
hvilke först i våre dagar hittats, ökade visserligen icke metalltillgången under
medeltidens början, men vi hafva ingen anledning att antaga, att det mesta
silfver, som då fanns i landet, blef nedgräfdt.
Jfr s. 771 (särskildt exemplet från år 1387, der penningens värde bestämmes
efter oxens och kons, hvilkas värden alltså i Småland voro något mera normalt
än penningens) samt s. 774 om vadmal som betalningsmedel.
—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
