Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 7. Ekonomiska förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FÖRHÅLLANDE MELLAN GULD OCH SILFVFER. 931
k. Kristiern I myntade endast i Stockholm, k. Hans slog inga mynt i
Åbo, under hr Svante Nilssons tid arbetades endast i mynthuset i Vesterås.
K. Karl Knutsson insåg vådan af de få mynthusen. I hans bref
af den 17 september 1453 klagas öfver ’den stora förderfliga skada, som
vårt rike och mene rikets inbyggare haft hafva och hafva af det, att
vårt eget mynt ej gångande är öfver allt riket’. För de utländska mynt,
som pläga i riket gå, bestämdes kurs ’så länge tills Gud fogar, att vi
få vårt eget n.ynt öfver allt riket, hvilket ej ske kan utan att flere
myntare skickas i riket’1. Nya mynthus skulle upprättas i Kalmar,
Söderköping och Åbo, af hvilka tre dock endast det sist nämnda kom
till stånd. Ej heller han tänkte således på vestra Sverige.
K. Gustaf myntade, såsom vi hafva sett, såsom riksföreståndare och
konung i flere orter, men valet af dem kan icke sägas hafva varit
bestämdt af omsorgen att förse landets olike delar med mynt. Klippingarne
slogos, i anledning af krigshändelsernas gång, i Hedemora och
Söderköping. De första örena slogos i fyra så närliggande mynthus som
Stockholm, Uppsala, Arboga och Vesterås, äfvensom i Åbo. Men under
k. Gustafs tid började samfärdseln få en sådan utveckling, att
provinsmynthusen småningom blefvo mindre nödvändiga.
Det svenska myntet blef således inskränkt till en liten del af riket,
hufvudsakligen till Svealand och Norrland. I Östergötland och vidare
utmed östre kusten till Blekinges gräns användes oftast främmande
mynt, framför allt det gotländska, som alltid var sämre än det svenska
och till sist var ytterligen dåligt. I hela Småland och Vestergötland
var det danska myntet förherskande. I Finland var det revalska myntet
det vanliga. Jag skall något längre fram (s. 944) lemna några närmare
upplysningar i detta ämne.
Guldet blef, såsom vi hafva sett, från 1300-talet hos oss gängse i
myntad form. Under medeltidens början synes oprägladt guld hafva
använts vid betalningar. I ett bref från k. Knut Erikssons tid (DS nr 70)
omtalas ett köp från kronan af andel i ett fiske för ett belopp af 3 mark
guld. Vestgötalagen (I, ärfdbalken kap. 22) nämner som pris för frilösning
af en träl 2 öre guld eller 2 mark vägna d. v. s. 2 mark silfver. Alltså
var förhållandet mellan silfver och guld som 1: 8 — samma förhållande
rådde i början af medeltiden i de öfriga nordiska landen och var det
vanliga i det öfriga Europa 2. I Norge synes förhållandet på
1320-talet hafva blifvit vid pass eller fullt 1:10, och ingen anledning finnes
att antaga, att förhållandet varit afvikande i Sverige. Vid slutet af
medeltiden sattes förhållandet mellan silfver och guld fortfarande till
1: 10 eller 1: 11 3.
1 Derefter antydes bristen på silfver, hvilken skulle afhjelpas med tullen.
2 Jfr Schive, Norges Mynter i Middelalderen s. 1x, X; Steenstrup, Studier s. 234.
3 Forssell, anf. arb. s. 43. Under början af medeltiden fanns i Sverige ganska
mycket silfver, hvarom de till tiden för öfvergången från den hedna till den
kristna perioden hörande otalige skatterne vittna. De i jorden nedgräfde skatterne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
