Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 7. Ekonomiska förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
AFLYSNING AF MYNT. NÅGON LÄTTNAD I ÖFVERGÅNGARNE. 935
tidigare förhållandena till medeltidsväsendet fullbordades. Förfallet gick
då dubbelt så fort som under hvart af de två följande århundradena.
Under det första och det sista här anförda århundradet fortgick
försämringen af mynten ganska regelbundet. Under tiden 1319—1419
hafva vi visserligen äfven att märka en fortgång af försämringen, men
hon försiggick mera ryckvis, med en väsentlig förbättring under k.
Albrekts tid — då fanns svenskt mynt i omlopp långt vidsträcktare än
under den följande tiden — och med en ytterst våldsam försämring
under den närmast föregående oroliga perioden.
Vid sådana tillfällen, då försämringen af myntet öfversteg de
vanliga måtten, blef det nödvändigt att fullständigt aflysa det dåliga myntet.
Så synes hafva skett den 22 februari 1354, då, enligt urkunderne ett
nytt mynt pålystes. Det torde vara denna aflysning, som åsyftas, när
det i Johannes Guilabertis räkenskaper för påfliga uppbörden år 1358
omtalas, att det aflysta svenska tvåsidiga myntet fick tagas med i
räkningen, alldenstund med ed hade styrkts, att penningeinsamlarne hade
mottagit ifrågavarande belopp, innan aflysningen blifvit i Bergen
offentligen tillkännagifven 1.
Betänkliga voro visserligen de ekonomiska svårigheterna, när man,
af fattigdom eller vinstbegär, släppte ut i rörelsen mynt, som voro nästan
värdelösa; betänklig var ställningen äfven, när aflysningen skedde och detta
mynt reducerades till den obetydlighet i värde, som det verkligen hade:
detta skedde, när man skulle i mynthuset utbyta det aflysta myntet
mot det nya, som skulle komma till ersättning. Men äfven den
långsamt fortgående försämringen medförde stora olägenheter: denna
försämring fortgick likväl så pass hastigt, att hvar generation måste lida deraf.
Vid pantsättning o. d. föreskrefs ofta i tydliga ordalag, att den summa,
som betalades åter, måste vara lika god som den, hvilken lemnades i lån,
men om än namnen på mynten och på de högre räkneenheter, under
hvilka de verkligen präglade mynten sammanfördes, voro desamma,
myntens och dermed räkneenheternas värden voro stadda i ständig
vexling. Mellan örtug och örtug kunde skilnaden vara dryg.
Vigten af de i omlopp varande mynten kunde hvem som helst pröfva,
men granskningen af halten var för menige män omöjlig. Det har blifvit
påpekadt, att den skiftning i myntmarkens värde i förhållande till
silfvermarken, som uppenbarar sig i urkundernes uppgifter, icke alltid står i full
öfverensstämmelse med skiljaktigheterna i myntkontraktens föreskrifter
rörande grunderne för utmyntningen. Detta, som väl beror på
allmänhetens obekantskap med kontraktens innehåll och oförmåga att
kontrollera halten, har tydligen haft den skenbara fördelen med sig, att man
icke kände förändringarna så stora som de i verkligheten voro.
1 Plana moneta Svecie reprobata — — — antequam reprobatio vel annullatio
ipsius monete fuit in civitate Bergensi publicata. Jfr Schive, Norges Mynter i
Middelalderen s. LXXXI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
