Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 7. Ekonomiska förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
936 ÖKADT PENNINGETAL PÅ ÖRTUGEN.
De olägenheter, som häraf vållades, måste finna ett uttryck i
sådane urkunder, i hvilke aftal gjordes med förutsättning att få igen just
hvad man gifvit. Man måste på något sätt angifva förhållandet mellan
de sämre och de bättre örtugsmynten. Man talade i urkunderne om
’gammalt mynt’, ’godt mynt’ e. d., men sådana beteckningar voro
naturligtvis otillräckliga. Bättre är det uttryck, som förekommer i
handlingar af åren 1493 och 1500: ’300 mark Stockholmsmynt i gamla
örtugar, örtugen räknad för tio penningar så som hon nu går’!.
Alltsedan örtugsmyntet hade börjat präglas i Sverige, hade den skilnad,
som tidigare rådde mellan mellersta och södra Sverige i beräkningen
af penningarnes antal på örtugen, försvunnit, i det man numera alltid
räknade örtugen = 8 penningar. Det tidigare örtugsmynt, som
fortfarande var i omlopp, och som var 25 % bättre än det nya örtugsmyntet,
fick sitt högre värde angifvet dermed att det sattes till tio penningar.
Detta var visserligen billigt, men olägenheterna voro dermed icke
afhulpna, ty mynten från 1400-talets olika perioder voro icke så lätta
att skilja från hvarandra som i våra dagar de olike regenternes mynt,
helst de fleste, i hvilkes händer medeltidsmynten kommo, voro ur stånd
att läsa omskrifterna. Dessa omskrifter gifva för öfrigt icke alltid fullt
tillräckliga upplysningar om myntherre och myntningsstad. Någon lindring i
det rådande missförhållandet låg visserligen, såsom nyss sades deri, att man
icke synes hafva fullt insett, huru betydande förändringarna af myntens
värde i verkligheten voro: man kom väl under fund med försämringen,
men förmådde icke fullt uppskatta henne. De skiljaktigheter mellan
olika tiders myntvärde, som framhållas genom angifvande af
penningemarkernas förhållande till silfvermarken, äro i allmänhet mindre än de,
som omtalas i de olika myntordningarna och som vi således måste
antaga såsom verkligen förekommande. Ty derom kunna vi vara
öfvertygade, att icke slog man mynten bättre än hvad myntkontrakten
bestämde, såvida det icke berodde på bristande förmåga att förvissa sig
om silfrets verkliga halt. Att bristande förmåga i detta afseende fanns,
se vi af den s. 562 omtalade handlingen, men af denna framgår, att
åtminstone Stockholmsguldsmederne voro benägne att tänka för högt
om finheten af det silfver de behandlade.
I den förut flere gånger åberopade uppsatsen om klippingen från
år 1523 omtalas detta agio för örtugsmyntet och de menliga följderna
deraf. Den gamla örtugen — sannolikt menas örtugen af år 1480 —
var slagen på 8 svenske penningar, men sattes sedan på 10 penningar
svenske. Köpet gick då efter och följde pagamentet (myntet), så att
hvad förut kostade en mark såldes nu för 10 öre. Sedan, när den
gamle örtugen uppsattes till 12 penningar, följde köpet efter, så att
sedan såldes för 12 öre hvad tidigare hade sålts för en mark eller 8
1 Ännu i en handling af år 1509 omtalas gamle örtugar på 10 penningar, nye
örtugar på 8 penningar, (nye) fyrkar på 4 penningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
