Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 7. Ekonomiska förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
948 RÄTT PRIS.
Att han skulle sätta sig emot alla de verkliga missbruk, som kunde
förekomma vid drifvandet af köpenskap, är sjelfklart. Men mycket
räknades den tiden för missbruk, som vår tid icke erkänner som sådant.
Redan år 1176 hade en påflig bulla inskärpt det syndiga deri att för
en vara, som såldes på kredit, taga mera än vid ögonblicklig betalning.
Hufvudpunkterne i Thomas’ lära äro svaren på de två frågorna: får
man sälja en vara för mera än hon är värd? och: får man köpa billigt
och sedan sälja dyrt? Till full klarhet bringar han det icke i sin
framställning, hvilket helt naturligt beror på svårigheterna att förena teorin
med alla de mångfaldiga praktiska förhållandena. Han går ut från
antagandet, att hvarje vara har sitt rätta värde — redan Augustinus talade
om ett iustum pretium — i hvilket ingick priset för råämnet med
tillägg af tillverkningskostnaden, men icke med tillägg af vinst på det
kapital, som använts för tillverkningen, ty medeltidens teorier erkände
icke någon vinst på kapital, möjligen ock med ett tillägg för att betäcka
transportkostnaderne. Men om man icke fick för en vara något mera,
huru skulle då köpmannen kunna lifnära sig? Hänsyn härtill nödgade
till medgifvande af ännu ett element, ett tillägg af så mycket, som
erfordrades för att köpmannen skulle hafva sin nödtorftiga bergning,
hvilket tillägg väl närmast skulle utgöra en ersättning för köpmannens
omtanke att bringa varan ut i marknaden. Men — och häri lågo
svårigheterna — huru skulle man afgöra hvad en varas verkliga värde är
och hvilket tillägg i priset är berättigadt genom köpmannens behof att
lifnära sig? Talet om det verkliga värdet eller det rätta priset
återkommer ständigt under medeltiden. Dels synes detta värde hafva blifvit
faststäldt på grund af den erfarenhet, som man inom ett område vunnit
d. v. s. genom den allmänna uppfattningen, dels gaf yrkandet på det
rätta priset anledning för den, som hade makten och på grund deraf
kände förpligtelsen att vara de sines förmyndare — något som i
synnerlig grad ingick i medeltidens sed — att gifva detaljerade föreskrifter
rörande varuprisen 1.
Det pris, som vi böra i första rummet uppmärksamma, är det som
betaldes för en menniska. När Sverige införlifvades med medeltidens
verld, fanns af gammalt träldom i landet. Våre äldste medeltidslagar tala
om det fall, att någon vill lösa någon ’or annöþghom stad’ d. v. s. ur
träldom i frihet. I Vestgötalagen (I ärfdbalken kap. 22, II arfbalken kap. 31)
är priset faststäldt till 2 öre guld eller 2 mark vägna d. v. s. 2 mark
silfver. Östgötalagen nämner (ärfdbalken kap. 17) som laga lösen 3 mark
vadmal eller 6 mark penningar eller 4 nyttja nöt (d. v. s. nöt af normal
beskaffenhet); jag har i det föregående fäst uppmärksamheten derå, att
1 Jfr Endemann, Studien in der romanisch-kanonistischen Wirthschafts- und
Rechtslehre del 2, samt Ashley, An introduction to English economic history and theory:
the middle ages.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
