Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 8. Samfärdsel och resor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
996 BROAR.
messan, och inga flere, såvida icke rätt målsegare finnes, som har fått
skade i någon bro, i hvilket fall häradshöfdingen skulle nämna dit
tolf synemän från häradet. År 1483 inskärptes hos häradshöfdingarne
och de tolf, som med dem för rätten sitta, att hålla de två synerna
vid Valborgs- och Mikaelsmessotiderna, vid 3 marks vite för hvar af
dem.
Alla dessa och liknande lagstadganden synas gifva vid handen, att
vägväsendet var i medeltidens Sverige vidt utbredt och väl ordnadt.
Vi skola nu se till. huru vägarne kunna hafva varit beskaffade.
Ordet broa är uppenbarligen ofta liktydigt med utrycket rödja
väg (ryðja braut), men stundom har det den mera inskränkta betydelsen
af att bygga bro, hvilket måste hafva varit den ursprungliga. Ördets
vidsträcktare betydelse beror uppenbarligen derpå, att brobyggandet
var den vigtigaste delen af väganläggningen. På marken redde man
sig jämförelsevis lätt, men de många åarna och sumptrakterna beredde
allvarliga svårigheter.
Broarna voro af olika slag. Helt säkert har man på vissa ställen
byggt broar af sten. En ansenlig sådan, kallad biskop Kols bro, finnes
i Södermanland. Broar byggdes af trä: Helsingelagen omtalar åsar
(bjelkar) och brokar såsom ingående i en bro. Men samme lag talar
äfven om jordbroar, hvilka väl snarast voro vägar byggde genom
vatten eller sumptrakter. De bestodo väl af stenfyllning och jord och
erhöllo, för större varaktighets skull, en kantning af stenar. Af denna
art är tydligen den af Jarlabanke anlagda bro, som finnes afbildad s. 71.
Att broarna ofta lemnade mycket öfrigt att önska, framgår af lagarnes
många stadganden angående de skador, som menniskor och djur kunde
få i broarna.
Vägarne mellan broarna voro helt visst sådane, att de icke kunde
i ringaste mon tillfredsställa äfven måttliga anspråk af nutidens
menniskor. Någon regelbunden grusning torde icke hafva förekommit, ej
heller diken, som kunde mottaga vattnet. Jag har sommaren 1894 på
Öland sett tvänne vägar, som jag antager gifva en ganska trogen
föreställning om medeltidens vägar. Jag Sille Sesöka den märkliga
Ismantorpsborgen, som ligger i den inre Skogige delen af Långlöts socken.
Sedan jag lemnat landsvägen vid kyrkan, färdades jag på en dålig
byväg till Abbantorps gård i Högsrums socken, der jag lät vagnen stanna.
Jag gick sedan på en smal stig genom äng och hage och kom derefter
ut på en bred, skäligen jämn, af gärdesgårdar omsluten jordremsa,
som skulle gifvit fullständigt intryck af att vara en väg, derest hon
icke varit bevuxen med kort gräs. Trots den gröna beklädnaden var
denna remsa dock i verkligheten en väg, på hvilken kreaturen drefvos
från byar och gårdar till de innanför bygden liggande utmarkerna.
Från denne väg eller gata förde en stig fram till den ansenlige
borgen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
