Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 8. Samfärdsel och resor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
VANDRING. 999
Thanda’. Det förefaller, som om Bergsjö kyrkoby varit mera än
lofligt torftig, då han icke var i besittning af mera än en enda ko.
Detta vittnesmål påminner om en annan sak: medeltidens vägar,
vida sämre än de nuvarande, hade liksom desse olägenheten att vara
försedde med grindar eller led. Desse omtalas för öfrigt äfven i
lagarne.
Huru färdades man på desse vägar?
Det enklaste fortskaffningssättet var naturligtvis att gå.
Medeltidens menniskor voro i allmänhet icke förvekligade,
kroppsansträngningar voro för dem vana och ingalunda okära. Men man använde
gerna som hjelp för vandringen en staf; hade man en börda att bära,
som kunde läggas i en påse, hade man tillfälle att lägga stafven öfver
ene axeln och hänga påsen på stafven. Som tiderna voro onda och
man ofta kunde under vandringen träffa på bråkige sällar, försåg man
gerna stafvens öfre del med en yxa.
Äfven personer tillhörande
de högre klasserna inom
samhället vandrade ofta sin väg
fram, när de voro stadda på
pilgrimsfärd. Det hörde till
fromhetens bud att icke göra
färden alltför lätt.
För de bergade inom
samhället var dock hästen det 825. Häst med klyfsadel och ryttare.
vanligaste
fortskaffningsmedlet. Nu plägar man åka, då plägade man rida. Jag får framdeles
ett bättre tillfälle att omtala, huru hästen var utrustad för ridt. Här
vill jag deremot omtala, huru hästen var utrustad för att bära
bördor.
Att hästen var det vanliga fortskaffningsmedlet framgår af det i
lagarne vanliga uttrycket, så snart det är fråga om hemgång: ’nu rider
någon’ o. s. v.
Det vanligaste sättet att föra varor på hästryggen var att lägga
in dem i en säck så lång, att när midten lades öfver hästen, hängde
de fyllde ändarne ned å båda sidor, säcken blef derigenom delad i tu
eller klyfd. En sådan börda kallades klyf, klyfförsl eller klyfförsla,
att lägga en sådan börda på hästen betecknades med ordet klyfja,
hästen kallades klyfhäst. Som särskilda anordningar måste vidtagas
för att hästen beqvämligen skulle kunna bära en sådan börda, omtalas
äfven klyfsadlar. Fig. 825 visar såväl en ryttare som en häst med
klyf. Att man kunde låta hästar på detta sätt bära äfven ganska
Fig. 825. Efter Olai Magni figur, bok 4 kap. 14.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
