Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 8. Samfärdsel och resor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
VÄGARNE OSÄKRE. 1005
arna lemnade ej sällan mycket öfrigt att önska. Ibland fanns ej bro,
utan man skulle passera öfver vattnet på en flotte, hvilket var
synnerligen besvärligt, när man förde med sig hästar bärande en tung och
dyrbar lastning. År 1471 skulle någre Skeningeköpmän, hvilke med
mycket varor återvände från en handelsresa i Vestergötland, passera
en flod på en ’fluta’. En af köpmännen ledde sjelf sin häst, ’hvars
dryga börda var ordnad efter det sätt, som i landet brukas och kallas
klif’, men hästen föll i vattnet. Hästen räddades genast, men varorna
voro borta, intill dess de, efter anropande af den hel. Katarinas af
Vadstena hjelp, flöto upp till vattenytan och bergades. 1 Vilddjuren voro
den tiden vida allmännare än nu och torde, om det än icke omtalas,
hafva vållat fredlige resande hvarjchanda obehag. Men vilddjur i
menniskohamn funnos ock. Två qvinnor, som vallfärdat från Åhus i
Skåne till Vadstena, råkade under sin vandring till hemmet, när de
hunnit till en skogstrakt i Vrigstads socken i Småland, ut för en
röfvare, som ville döda och plundra dem. De bådo innerligt till den
hel. Birgitta och blefvo räddade, hvarefter de vände tillbaka till
Vadstena för att aflägga sin tacksägelse. 2 Äfven qvinnor hade den tiden
mod och trotsade resans mödor. När tvänne påflige uppbördsmän den
12 januari 1328 voro redo att lemna Uppsala med de af dem insamlade
skatterne, gaf erkebiskopen dem det rådet att tillsvidare låta skatterne
stanna i Uppsala, ty röfvare hade på flere ställen lagt försåt för dem.
Samma råd gafs dem på andre orter, och när till sist skatterne
flyttades var det under bevakning af 10, 12 till och med 40 beväpnade
män. 3 Det såg illa ut i den tidens Sverige. Det är på sitt sätt en
tröst, att det icke var bättre i andra land.
Vägarnes obeqvämlighet gjorde, att man föredrog vinterresor, ty
under vintertiden gled man lättare fram från ort till ort och man
kunde då, utan att byta åkdon mot båt, färdas öfver de frusna vattnen.
Urkunderne omtala vintervägar, t. ex. en gammal vinterväg i Jämtland
(år 1441), en vinterväg mellan Töfvesala och Kallu i Finland (1390).
Öfver isarne voro vintervägarne på milslånga sträckor utmärkte med
gran- och enruskor. Der vintervägarne drogo fram, underlättade man
öfvergången från is till fast mark med landgångar.5 Huruledes man
föredrog vinterresor kan visas med otaliga exempel. Jag vill här
anföra endast ett och annat. Den 15 februari 1297 befann sig erke-
1 Scriptores rerum Suecicarum medii ævi del 3,2 s. 264. — Det är mycket
beklagligt, att ett ensidigt politiskt-historiskt och kyrkligt-historiskt intresse
föranledt uteslutande ur Scriptores af de flesta mirakelberättelserna, hvilka i
allmänhet äro af synnerligt intresse för sedernes historia. Utan kännedom af
denna kan dock hvarken statens eller kyrkans historia skrifvas på ett fullt
tillfredsställande sätt.
Samma arbete och del s. 236.
Munch, Pavelige Nuntiers Regnskabs- og Dagboger s. 54, 55.
Olaus Magni, bok 1 kap. 20.
Samma arbete och bok, kap. 27.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
