Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 8. Samfärdsel och resor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
GÄSTGIFVERIER. 1007
rådt i landet, föreskref k. Magnus Eriksson i Skeninge stadge af år
1335, att de som rida med fulla vapen genom landet, utan konungens
lof och utan att vara utsatte för särskild fara, skola rymma riket, ingen
får rida med storflockar öfver landet, biskopar få rida öfver landet
till konungen med 30 hästar, riddare eller svenner af konungens råd,
vare sig de rida till konungen eller annorstädes i egna ärenden, med
högst 12 [riddare utom rådet med 81], svenner, som äro riddares
vederlikar utom rådet med 6, ’mindre män för sig’ med 2 hästar. I samme
konungs Uppsala-stadge af år 1344 säges: de som rida med fulla vapen
i vårt land utan lof af konungen eller de män, som dertill blifvit
bemyndigade, miste häst och vapen och hvad de eljes hafva hos sig och
böte 60 mark, ingen får fara med storflockar genom landet, en biskop
får rida öfver landet till konungen med 30 hästar, konungens
embetsman ride i konungens bortvara med 45, riddare och svenner af rådet
ride till konungen eller i egna ärenden med högst 12, riddare utom rådet
med 8, svenner utom rådet, som äro riddares vederlikar, med 6, ’mindre
män för sig’ med 2 hästar; den som bryter mot denna föreskrift böte 40
mark, konungens ensak. I k. Magnus Erikssons landslag (konungsbalken
kap. 22) är Uppsala-stadgens föreskrift rörande följets storlek upptagen,
med några förändringar: erkebiskopen har rätt till 40 hästar, konungens
embetsman endast till 30, ’mindre män för sig, som tjena frälst’, få
hafva 3 hästar, allt detta gäller endast för färder till konungen, det
hela gäller deremot icke, i fall det är fråga om härfärd.
Det är reducerade antal, som bär förekomma. Men äfven de synas
oss ofattliga, ty huru skulle det vara möjligt att finna föda, foder och
nattqvarter åt så månge, huru lätt kunde icke det stora antalet — i
vissa fall var det ju storflockar — föranleda öfvervåld.
De landsfaderliga omsorger, som framkallade ofvan anförda
stadganden, gjorde det ock nödvändigt, då man ville undanrödja
anledningar till våld, att sörja derför, att vägfarande kunde på lagligt sätt
komma åt lifsförnödenheter. K. Magnus ladulås utfärdade af denna
anledning en annan stadge. ’Som det i vårt rike’, heter det,
’länge varit en osed, att alle de män, som fara öfver landet, de må
vara aldrig så rike, vilja gästa de fattiges hus och hafva all sin kost
utan penningar, hvarigenom de på en liten stund nöta upp hvad den
fattige länge arbetat för, hvaraf kommer mycken våda för lif och själ,
skall en man skipas i hvar by, hvilken skall åt vägfarande sälja hvad
de behöfva eller ock ’rätta’ (visa) dem till andre män, som kunna mot
penningar sälja dem hvad de behöfva.. Denne utsedde man, som
sålunda på visst sätt var en tjensteman, kallades rättare. Hvar
häradshöfding skulle tillsätta rättare inom sitt härad. Till ingen bonde fingo
visas mera än två hästar. Vägrade bonde att sälja åt en vägfarande,
1 Dessa ord fattas i de afskrifter af stadgen, som blifvit till våre dagar bevarade,
men sammanhanget och jämförelsen med 1344 års stadge fordrar dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
