Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 8. Samfärdsel och resor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
GÄSTGIFVERIER. 1009
att åt en person under en dennes resa sälja mera mat än till ett mål
och foder för en natt.
Taverne-husbonden, hans hustru och hjon voro, enligt landslagarne, 1
’i bondens frid och lag’, när de icke gästades. Blefvo de af gäster
ofredade, voro straffen ökade. Den som med våld tog något af eller
med våld gästade hos tavernare, prest eller bonde, han skulle mista
lifvet för svärdet, vare sig han var hög cller låg, äfven om — heter
det i stadgen af år 1335 — hvad han tagit ej vore värdt mera än ett
höns. Blef under strid, framkallad af våldsgästningen, den resande
dödad, gällde detta som om han mist sitt hufvud för konungens svärd.
Hvad vid affärden icke var betaladt, ansågs af lagen vara röfvadt. Om
den resande dödade tavernaren eller någon af hans folk, fick han gälda
lif med lif, för sår, blodvite eller blånad skulle han mista handen.
Straffbestämmelserna voro alltså stränga. Tog någon en häst utan lof
eller lega för att rida eller åka ooh egaren fick fatt på honom och
hästen, hade egaren rätt att hänga tjufven utan ransakning och dom,
enligt 1335 års stadga. Från och med år 1344 fordrades laga dom.
Det är att befara, att dessa gästgifveriordningar togo sig bättre ut
i skrift än i verklighet. Vi ega rättighet att sluta dertill af tidens
lynne. Ett direkt bevis ligger deri, att man så ofta fann sig
föranlåten att påminna derom, att lagen i detta afseende måste efterlefvas.
Det är nog att anföra några exempel. K. Albrekt bjuder år 1375 alle
bönder, brytar och landbor, hvilke de än äro, 2 konungars, biskopars,
kyrkors och klosters, riddares eller svenners, klerkers, borgares,
frälsebönders eller skattbönders, att de skola åt alle skälige vägfarande låna
hus och härbergen samt sälja dem för deras penningar mat, öl, bröd
och hästfoder eftersom rikets rätt säger; vägrar någon att sälja,
lägge den resande i dandemäns närvara penningarne och tage så hvad
han behöfver. I samma förordning ålägges det konungens fogdar att
med råd af lagmannen och andre vise dandemän bygga och lägga
taverner vid rätt allmän väg, ’der det höfves bäst och nyttigast är’. I
en skrifvelse till Strängnäs stift af år 1413 — enahanda skrifvelser
hafva nog gått ut till de öfriga stiften — säger sig k. Erik, för rikets
och allmogens bästa och bestånd, hafva kommit öfverens med rikets
råd, att krogar skulle finnas inom stiftet hvarhelst biskopen, lagmannen,
konungens embetsman och de som skola sitta öfver räfsten, tycka det vara
nyttigt; allmogen, både de kronan tillhöra och alle andre, hvem de
ock tillhöra, skulle hjelpa till att bygga och underhålla desse krogar.
Biskopen, lagmannen, fogden och de förnämste skulle tillsätta krögare,
den som ej ville åtaga sig uppdraget fick icke bygga och bo i konun-
1 Föreskrifterna om gästningen förekomma i konungsbalken.
2 Detta var en förbättring. K. Magnus ladulås hade från gästningstungan fritagit
alle kungsgårdar, biskopar, riddare och svenner till vapen: ’det är väl värdigt,
att de hafva mera frälse som värdigare äro, så ock de, som mera arbeta för oss’.
Hildebrand, Sveriges Medeltid. 1. 64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
