Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 8. Samfärdsel och resor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
GÄSTVÄNNER. 1011
En annan själastuga (så kallad år 1315) jämte tillhörande jord
fanns inom Ragundaskogen i östra Jämtland, genom hvilken väg måste
hafva gått från detta landskap till Ångermanland. Erkobiskop
Johannes utfärdade den 29 januari 1290, aa han befann sig, under sin
visitationsresa, vid Ragunda kyrka, ett skyddsbref för ’Gyrth boþakarl’
från Ragundaskogen, i hvilket han tager honom i de hel. Laurentii
och Eriks, Uppsala kyrkas och erkebiskopens skydd, samt förbjuder att
lägga någon skatt på den jord (predium), som han i nämnde skog fått
för gästgifveriet (causa hospitalitatis). Bodakarlen hade tydligen fått
jord, som tillhörde Uppsala domkyrka, hvilken hade rätt till laxfiske
inom Ragunda och Fors socknar. Detta skyddsbref förnyades flere
gånger (t. ex. åren 1315 och 1335), år 1333 omtalas ett kapell vid
denna själastuga.
Antagligen funnos liknande själastugor på midten af Kolmården och
Tiveden. På det förra stället, vid Krokek, uppkom sedermera ett
fransiskanerkloster, hvilket första gången omtalas år 1440. Midt på
Tiveden, inom Närike, fanns ett ställe kalladt Ramundaboda, hvarest
k. Valdemar uppehöll sig, medan slaget vid Hofva stod år 1275. Ett
den hel. Antonii kloster på Tiveden, der anlagdt, omtalas år 1497.
Kapell anlades gerna vid de större vägarne, der de utgingo från
staden. Vid Stockholm, Vesterås och Arboga — för att anföra
exempel — funnos sådana kapell, vid Vesterås voro kapellen, liksom
utfarsvägarne fyra. Som resorna voro förbundna med mödor och
farligheter, ville man bereda de vägfarande tillfälle att vid färdens början
utbedja sig skydd, att vid färdens slut frambära sin tacksägelse.
Votivskeppen i mången svensk kyrka påminna än i dag om den
tacksamhet man hyste efter öfverståndna farligheter.
De store i landet kunde, om de så ville, göra sig oberoende af
tavernare och bönder, ty de kunde hafva tillfälle att föra mat med
sig, men de kunde behöfva att skaffa foder åt hästarne. De, som hade
orsak att ofta färdas samme vägar och till samma ställen, sörjde för
underhåll genom att träffa aftal med vissa personer, till hvilka de synas
hafva stått i ett mycket vänskapligt förhållande, alldenstund desse
värdar ofta ihogkommos i testamentena. Så ihogkommos år 1310
’ospita mea Hiembergis’ i Skeninge, år 1365 ’min härberghs-husbonde’
i Skara, år 1397 ’min herbergeshustru i Uppsala’. Det var icke blott
i städer man hade sådana afstigningsställen, utan ock på landet. I ett
testamente af år 1329 (DS nr 2744) omtalas ’mine värdar (hospites), hos
hvilke jag ofta gästat, nämligen Nils i Metsjö och hans son Magnus,
Tormund i Trostad, Styrbjörn Jonsson, Sune i Fogelsund, Bengt
Josefsson, Peter Jonsson i Jälund, Johan bryggare, Peter i Egelsta, Stefan
i Taxinge, Sibbe i Ilända, hans bror Ragnar, Henikin Lyniborgh, Johan
stekare, Nils i Norrtomta, — idel gårdar i Södermanland och
Östergötland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
