Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 1. Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 VALRIKE.
välja i den icke omtyckte konungens ställe hans son. Se vi på
konungalängderna, finna vi ock, huru regelbundet son följer efter fader, så länge
icke särskilda förhållanden vållade afbrott eller rubbningar.
Den omständigheten, att man vid valprincipens tillämpande, så vidt
ske kunde, respekterade arfsföljden, innebär ingalunda nödvändigt ett
bevis för ett tidigare ärftligt konungadöme. “Lagmansembetet i de
svenska landskapen var nyare än konungadömcet, Seh kunde icke till
förmon för det förras ärftlighet åberopas det hemlighetsfulla företräde,
som konungaättens härstammande från gudarne gaf hennes medlemmar.
Lagmannen måste vara en vald myndighet, emedan hans embete icke
hade sin rot i en aflägsen forntid, men det oaktadt, om vi granska
lagmanslängderna, finna vi, huru detta embete gång efter annan gick
öfver från far till son, åtminstone från frände till frände.
Det första konungaval (näst k. Anunds), om hvilket vi ega några
upplysningar, försiggick år 1250, då Valdemar Birgersson upphöjdes
på tronen. Han var ännu ett barn och kan således ej hafva blifvit
vald för några sina personliga egenskaper, men han var den föregående
konungens systerson. Detta val visar således, att man gerna höll sig
med valet inom slägten, äfven om, ifall krönikans berättelse är sann,
en svensk storman med anledning af detta val kunde omtala sig som
eventuel kandidat. Tilläggas må dock, att vi ej veta, huruvida ej
möjligen äfven han stått i slägtförbindelse med den förra konungaätten.
Att å ena sidan konungarne gerna sågo kronan befäst i sin ätt,
men att de å andra sidan icke funno det rådande skicket vid
konungavalen betryggande i detta afseende, framgår deraf, att k. Magnus ladulås
under lifstiden sörjde för kronans framtida öfverlåtande åt sonen. Olaus
Petri berättar, att år 1281 hade rikets råd lofvat k. Magnus, att de
ville efter hans död taga junker Birger till konung, och derpå voro
bref och insegel gifna. Att k. Birger sedan i sin ordning skaffade sig
ett liknande löfte för sin son, kan visserligen hafva berott på
enahanda uppfattning af förhållandena, men torde väl äfven i väsentlig
mon hafva berott på den täflan om makten, som hans bröder lade i dagen.
Att de, som representerade konungadömet, i högre grad än de öfriga
höllo på kronans ärftlighet, visar sig af den först af Birger jarl, sedan
af hans son k. Magnus vidtagna åtgärden, hvarigenom de yngre
sönerne erhöllo visse delar af riket, inom hvilka de, ehuru konungen
alltid underlydande, hade eller åtminstone togo sig en herskares
myndighet. När denna anordning vidtogs af Birger jarl, var den något
nytt i det svenska statsskicket, hvadan han fann sig föranlåten att
för densamma utbedja sig påflig stadfästelse. Detta skedde redan år
1255, således medan jarlens yngre söner voro minderårige och då
de icke kunde genom sin inverkan hafva förmått fadern att
tillfredsställa något deras begär efter makten eller genom visad ärelystnad
föranleda honom att genom anvisande af hertigdömen bereda en af-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
