Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 1. Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 RÄDET.
jämte hertigens intaget i den dåliga kopian af detta vigtiga bref, som
af Messenius tryckts i hans Schondia illustrata — tillkänna, att de
gifvit k. Magnus gagneligt råd och på allt sätt ingifvit honom (salubriter
consuluisse et modis omnibus suggessisse) att fängsla f. d. k. Valdemar
(DS nr 798). I k. Magni år 1285 utfärdade testamente omtalas som
exsekutorer drottningen, hertig Bengt, erkebiskopen och alle hans
lydbiskopar, kansleren, drottseten och ’alle våre rådgifvare’ (DS nr 802).
I ett samma år utfärdadt kongligt bref rörande ett jordbyte omtalas
sigill af hertig Bengt, erkebiskopen, två biskopar, samt följande ’trogne
riddare af vårt råd’: hrr Magnus vår drottsete, Håkan vår marsk, Karl
Estridsson, Anund Haraldsson och Nils Ingemundsson (DS nr 811).
Till samma år hör den märkliga Skeningestadgan, i hvilken
omtalas en ny institution, hvilken vi måste afhandla i sammanhang med
rådet, nämligen konungens samtal. Det svenska ordet motsvarar det
utländska parlament. Stadgen utgör frukten af ett nyligen hållet samtal
i Skeninge, hvilket icke har varit besökt af många personer, ty de
som deltagit i beslutet voro ej flere än två biskopar, hertig Bengt,
konungens kansler, Svantepolk Knutsson, Bengt Östgötalagman, Magnus
Jonsson, Anund Haraldsson, Algot Vestgötalagman, Knut Mathiasson
drottsete, Magnus(?), Håkan marskalk, Ulf Holmgersson och Karl
Estridsson, d. v. s. endast konungens råd, men, såsom strax skall framhållas,
omtalas i stadgen, att till konungens samtal kunde kallas personer,
som icke innehade denna värdighet.
Jag vill ej upptaga utrymmet med flere citat, sådana finnas i
tillräckligt antal i den förra af dr Alins redan citerade af handlingar, utan
nöjer mig med att återgifva två stadganden, som förekomma i k.
Magnus Erikssons landslag: då konung är vald, eger han att välja sitt
råd, erkebiskopen, så många han behagar af lydbiskoparne i riket,
andre klerker, som äro honom nyttige, tolf (ej flere) riddare och svenner,
och skola de nämnde svärja konungen sin ed — samt: konungen skall
styra och råda sitt rike Sverige med inländske och ej utländske, efter
som gammal lag och rikets rätt af ålder varit. 1
Dr Alin anser, att rådet utbildades som en fullständig institution
mot slutet af 1200-talet; uppräknandet af rådgifvare i det ofvan
anförda dombrefvet från k. Erik läspes minderårighetstid bevisar, enligt
1 Konungabalken kap. 9 och 5. — Fastställandet af de verldsliga rådens antal
till tolf måste vi sammanställa med Snorre Sturlessons uppgift, att Olof
skötkonung ’hade jämnt hos sig tolf de visaste män, som suto med honom öfver
domarne och rådde i svårare mål’. Den misstanke om tolftalets oriktighet i
detta fall, som jag uttalat i min öfversättning af Konungaboken, del. 2, s. 110
anm., vidhåller jag ännu. Den reglering, som den bestämda siffran antyder,
kan ej på 1000-talet hafva funnits. Det är vida troligare, att Snorre till den
gamla tiden förflyttat sin tids förhållanden, men i sådant fall innebär Snorres
uppgift, att Sveriges konung i början af 1200-talet — ungefär vid den tid, då
consiliarii första gången omtalas — hade tolf rådgifvare, om man än måhända
redan då var lika litct noggrann att hålla på siffran som under den följande
tiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
