Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 1. Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 KONUNGENS LAGSTIFTNING.
fället att öfverskåda förhållandena i landet. Tiundalands lagman, hr
Birger Persson, såsom ombud för alla tre folklanden, anmälte för
konungen, d. v. s. för marsk Torgils eller i allmänhet för rådet, af hvilket
hr Birger måhända redan då var medlem, att deras lagar voro splittrade
i flere delar samt att i dem förekomme somt, som ej vore alldeles skäligt,
somt, som var svårt att förstå och somt tungt att rätta sig efter; i den
latinska texten återgifves ’icke skäligt’ icke blott med rationi minus
consona, hvilket är den ordagranna öfversättningen, utan ock med
’stridande mot den allmänna rätten’. Hr Birger bad, att konungen skulle
afhjelpa dessa brister. Konungen, d. v. s. förmyndareregeringen, drog
sig för att säga ja, ty det fanns betänkligt att ’oskäligen omstifta
gammal lag och orättligen göra en ny’, men gaf till sist efter för förnyade
framställningar. Hr Birger fick uppdrag att tillkalla de vittraste af
alla tre folklanden, för att utröna hvad gammal lag var och sc till
hvilka nya stadganden behöfdes. Det utarbetade förslaget framlades
för den å tinget samlade menigheten och antogs enhälligt. Dermed
hade i gammal tid allt varit fullgjordt, men nu tillkom, att konungen,
d. v. s. förmyndareregeringen, gaf, på folklandsinbyggarnes bön, af
konungsligt välde ’full laga rätt och kraft’ åt den nya lagen. Denna
konungens stadfästelse uppfattades ej som en tom formalitet. Den ed,
som landslagen kräfver af konungen, förpligtar honom ej att hålla annan
lag än den, som, af allmogen antagen, erhållit konglig stadfästelse.
Alltså hade allmogens urgamla rätt att stifta egen lag blifvit
inskränkt och en sådan inskränkning gjordes nödvändig genom omsorgen
för helrikets sunda utveckling. Lagarne, olika för de Sårskilda landen,
kunde stå i strid med hvarandra och med hvad i det nyss återgifna
stadfästelsebrefvet kallas allmän rätt (ius commune). Förekomsten af
sådana stridigheter mellan lagarne omtalas redan af Snorre Sturlesson,
och han uppgifver, att i sådana fall skulle man rätta sig efter
Uppsalalagen. Detta sätt att afhjelpa olägenheten synes föga rimligt 1 och
det motsäges dessutom af hans berättelse, huruledes en
Vestgötalagman, för att få besked i sådana svåra mål, der det skilde mellan
Vestgötarnes lag och Uppsalalagen, vände sig icke till den senares
representant, Tiundalagmannen, utan till konungen, och detta helt visst
riktigt, eftersom konungen var representanten för rikets enhet. Jämte
olikheten mellan landskapens lagar måste äfven kristendomens införande
och nödvändigheten att göra kyrkan till en laglig institution, för hvilket
konungen hade att ansvara inför kyrkans hufvud, hafva i sin mon
bidragit till konungens ingripande på lagstiftningens område. Detta
ingripande måste hafva gått småningom för sig, och torde det i den äldsta
tiden hafva berott på menigheten i hvart land att antaga eller
förkasta det nya från konungen emanerade lagbudet, ehuruväl
konungamaktens växande betydelse helt visst ganska snart gjorde bifallet å
1 Jfr mina anmärkningar i min öfversättning af Konungaboken, del. 2, s. 109.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
