Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 1. Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72 KONUNGENS LAGSTIFTNING.
funnos för hennes materiela uppblomstring. Det förra krafvet, i hvilket
främst ingick en fordran på kyrkans domsrätt öfver sine tjenare, måste
förefalla besynnerligt i ett land, hvarest förut ingen ståndsskilnad
funnits, det senare, som innefattade vidt gående anspråk på gifmildhet,
kom i kollision med de urgamla begreppen om eganderätten, hvilken
i hufvudsak tillkom familjen och ätten, endast i en mycket inskränkt
mon individen. Att mäkla mellan det främmande och det inhemska
måste i främsta rummet blifva konungens uppgift, och i denna låg en
kraftig eggelse för honom att gripa in på lagstiftningens område. På
samma sätt verkade i en något senare tid sträfvandet att i Sverige
utbilda en stadsinstitution efter utländskt mönster, hvilket icke kunde
ske utan ett lagstiftande för en annan särskild grupp af undersåtar,
hvilkes behof den gamle inhemske rätten ej såg till godo. Åfven här
måste konungamakten gripa in för att ordna förhållandena.
K. Sverker II, som vid mogen ålder kom till styret efter sin
faders besegrare, synes hafva haft en stor benägenhet att på de nya
förhållandenas grund utveckla en stark regeringsmakt. Han påstod,
såsom redan s. 23 blifvit visadt, att hans makt grundade sig på arf.
Han gick i sin ynnest för kyrkan så långt, att han ville för all framtid
minska konungens inkomster: han hotade de efterträdare, som möjligen
ville rubba hans bestämmelser i detta afseende, med minskning af
timlig heder och med förlust af den eviga saligheten. 1 Han utfärdade
äfven lagar med kraf på deras fortfarande giltighet, såsom när han,
med godkännande af kyrkans anspråk, fritog de andlige för
skyldigheten att dömas af verldslig domstol. 2 I uppfattningen af
konungadömets maktfullkomlighet stod han icke ensam i Norden. Hans
samtida, k. Knut i Danmark, utfärdade ’på grund af konglig myndighet’
en för Skåne afsedd lag om dråp (DS nr 118), i hvilken han
uttryckligen förbehåller konungen rätten att göra ny eller förändra gammal
lag, om han än i detta fall inskränkte sig till att upplifva en gammal,
genom sin ålder i glömska fallen lag. I Danmark var, såsom i Sverige,
lagstiftningen af gammalt folkets ensak. j
Den påflige legaten Nicolaus af Alba hade, enligt påfvens
uppfattning, för Sverige utfärdat stadgar om kyrkans frihet, om de
äktenskapliga förhållandena, om oriktigheten att i det dagliga lifvet föra
vapen med sig o. s. v., och påfven yrkade år 1154, att desse stadgar
skulle noga efterlefvas. Villigheten dertill torde ej hafva varit så stor.
År 1161 fann Alexander III sig föranlåten att inskärpa förbudet mot
månggifte, om helgden af kyrkans och de andliges egendom, om
tionden samt om arf, i hvilken fråga han uppträder återhållande mot det
i den förste ifverns tid uppkomna bruket att, med förbigående af de rätte
arfvingarne, lemna all sin egendom åt kyrkan: detta vore ej medgifvet,
1 DS nr 115.
2 Statuimus et perpetua lege tenendum firmavimus (DS nr 115).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
