Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 1. Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNGENS LAGSTIFTNING. 75
denna anledning tillerkändes honom en del af de böter, som efter
landskapens lagar utkräfdes af fridens brytare, när de ej hade begått så
grofva brott, att de sjelfve dömdes för fridlöse. 1
Legenden om den helge k. Erik berättar: »sedan for han omkring
i sitt rike till sin allmoge, hållande lag och rätt, ej vikande på högra
sidan för gunsts eller gåfvors skuld, och ej på venstra sidan för hats
eller räddhågas skuld, utan han gick rätta vägen fram, som drager till
himmelriket ...» Alldenstund allmogen hade honom allstinges kär för
denna och andra hans dygder och alle med endrägtighet ville gifva
tredjedelen af sakören, som efter rikets sed tillhör dess fatabur och
meniga landet till nytta, då gaf han dem, som erbödo honom sådant,
det svaret: ’jag låter mig nöja med mitt, det edert är blifve fritt, ty
må väl ske, att edra efterkommande behöfva det.’ Af dessa uttryck
kan man ej draga annan slutsats än att frågan om konungens andel i
böter ej skulle hafva blifvit bragt på tal förr än under k, Eriks tid.
Grundsatsen att andel i böterna tillkom konungen var dock af gammalt
germansk, i fall vi få tro Tacitus. 2 Snorre Sturlesson låter böter
delvis tillfalla konungen på Olof skötkonungs tid, men det är möjligt, att
han till denna förlagt 1200-talets sed. 3 Så mycket är emellertid visst,
att på k. Knuts tid hade konungen andel i vissa böter, men ännu
endast i händelse af personlig närvara. Östgötalagen, som omtalar detta
(räfstabalken kap. 3), tillägger, att den förändring gjorts, att konungen
får sin andel i böterna, äfven om han ej är närvarande. K. Erik
Knutsson talar år 1212 om sådana brott, för hvilka sakören pläga
gifvas konungen (DS nr 144). För vissa förbrytelser, som ansågos
särskildt kränka konungen såsom fridens hägnare, uppbar han ensam
böterna, hvilka då kallades hans ensak. Sådan var händelsen med
böterna för dulgadråp 4, efter ordet fiendedråp, men i den juridiska
terminologien dråp, hvars upphofsman icke kan utrönas, och hvilket
derföre böttes af folket inom det område, hvarest dråpet föröfvats.
Inkomsterna af böterna kunde vara ganska betydande. På den danske
k. Valdemar II:s tid uppbars för hans räkning i sakören en årlig summa
af 100,000 mark. 5 Böterna till konungen lemnades ofta i form af jord,
öfver hvilken han förfogade efter behag.
Det kan ej förnekas, att man under medeltiden var angelägen om
fridens upprätthållande, att man på flerfaldiga sätt sökte nå detta mål.
.
Anders Sunesson säger, att böter gåfvos konungen för kränkning af rättvisan
(pro violatione justicie).
2 En del af böterna gäldas till konungen eller staten, en del till målsegaren eller
dennes fränder (Germania, kap. 2).
Man har framhållit, att Gutalagen icke tillerkänner konungen någon andel i
böterna och att vi här se det ursprungliga förhållandet troget bevaradt. Låt
vara att så är, vi måste dock vara försigtiga, när vi tillämpa det republikanska
Gotlands förhållanden på fastlandets.
Namnet på brottet öfvergick under medeltiden till att blifva namn på de böter,
som brottet föranledde.
Steenstrup, Studier, s. 268.
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
