Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 1. Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74 KONUNGENS LAGSTIFTNING.
hon ännu en gång stjäl, behöfver frände intet erlägga; målsegaren
kan, om fränden ej böter, antingen låta henne blifva sin trälqvinna
eller ock stena henne. 1
Det är sjelfklart, att när konungen genom beviljande af
skattefrihet för dem, som gjorde krigstjenst till häst, hade bildat en ny klass
af medborgare, skulle det tillkomma honom att för denna klass
utfärda de förordningar, som behöfdes för att närmare bestämma
förmoner och skyldigheter.
Vi se, att konungarne under 1200-talet hade dels infört den
grundsatsen, att den lag, som folket efter gammal vana gaf sig sjelft, behöfde
konglig stadfästelse, dels tillvällat sig rätt att, när de så funno lämpligt,
sjelfve utfärda ny lag, för hvilken de fordrade hörsamhet. De
uppträdde visserligen icke i detta lagstiftningsarbete ensamt afgörande, ty
de afhandlade åtminstone i de flesta fall ärendet med rådet eller med
en del deraf, hvarom jag får tillfälle att tala, när jag i det följande
lemnar några antydningar om konungamaktens ställning under
medeltidens olika perioder; men rådet lika litet som de till samtalet kallade
utgjorde någon regelbunden representation för landet, hvadan det, äfven
om det bidrog att något inskränka konungens makt, likvisst måste
räknas till konungadömet, så länge rådet ej ville för sig skapa
ståällningen af en tredje makt i staten, en aristokratisk, inför hvilken
konungens myndighet skulle blekna, liksom allmogens förut hade
reducerats till obetydliga mått.
Konungarnes lagar gingo i främsta rummet ut på att åstadkomma
frid och ordning i landet, och uppenbarligen fordrades, för att detta
mål skulle vinnas, andra medel än de, som lagarne i de sins emellan
isolerade landen erbjödo. Konungens lagar voro visserligen, åtminstone
i de flesta fall, afsedda för hela riket, men då det ännu ej fanns något
medel att göra en allmän förordning känd för riket i dess helhet, hade
man ingen annan utväg än att meddela de nya förordningarna åt landen,
hvilkas menigheter på vissa tider samlades till tinget och der kunde få
del af sådant, som var för dem angeläget att veta. Icke alltid formelt,
men faktiskt blefvo sålunda de för hvar lagsaga utfärdade
förordningarna ett supplement till hennes lag.
Att man i k. Magnus Erikssons tid gick i lagstiftningsväg
konsceqvent till väga, visar sig deraf, att förordningar, af honom utfärdade,
sedermera intogos i den för hela riket gemensamma lag, som
utarbetades vid midten af 1300-talet. Men icke ens denna lag mäktade
häfva den ärfda vördnaden för de gamla landskapslagarna.
Då konungen hade skyldighet att upprätthålla friden i landet,
måste äfven, om han sjelf icke från början var lagens stiftare,
fridsbrotten anses innebära en kränkning af hans uppgift och arbete. Af
1 Balken om vådamal, såramål, hor, rån och stöld, kap. 35.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
