Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 1. Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78 FRIDSBREF.
ersätta förlusten och icke understå sig att å nytt anfalla; ’om I söken
hindra kraften af vår gåfva, mån I veta vissare än visst, att ert
afskyvärda brott skall af oss så straffas, att det skall hos många injaga
skräck (DS nr 69). Då någon hade inkräktat jord, gifven till Nydala
cistercienserkloster, skref k. Erik Knutsson, att den som vidare sökte
göra munkarne skada, skulle erfara hans hämnd och att de, som nu
hade slagit sig ned på den i fråga varande jorden, skulle lemna henne,
såvida de önska hafva sina personer och sin egendom i frid för oss
och de våra (DS nr 138). Äfven hotas de, som ofreda de andlige,
med ’förbannelsens svärd i Guds dom’ (DS nr 139). Om konungens
förmåga att utkräfva straff för öfverträdande af dylika skyddsbref,
skall jag strax yttra några ord.
Hvarje medlem af det lagbundna samhället hade rättighet att
lefva i frid, men för en och annan var friden så hotad, att en speciel
tillsägelse af frid var nödig. En sådan gafs eller ansågs en gång
för alla gifven den, som å tinget förklarats fridlös: innan hans lif
gafs till spilla åt hämnaren, skulle han få så mycket försprång, att
han icke kunde sägas direkt lemnas i ovännens hand. Äfven den
brottslige, som ännu icke blifvit dömd, behöfde löfte om frid, för att
han skulle kunna infinna sig på tinget. Enligt Vestgötarnes lag (I.
om mandråp, kap. 1) skulle dråparen begifva sig till närheten af
tingsstället och genom utsändt bud begära af tingsmenigheten rätt
att infinna sig, och voro tingmännen skyldige att lofva honom
†’tinggång’. Östgötalagen gaf frid till och från tinget en vika till sjös och
en rast till lands. 1 Äfven den, som redan var fridlös och under sin
vistelse i skogen begått ett nytt dråp, skulle hafva frid för att fara
till tinget att »der vidgå sin gerning»; som en sådan man ej kunde
våga sig långt in i bygden, hade en ensam bondce rätt att gifva honom
nödig tillförsäkran om frid (dråpbalken, kap. 11). I landslagen hette
det (balken om dråp med vilja, kap. 6 och 15), att dråparen hade
lejd för att infinna sig vid det ting, som häradshöfdingen för hans
sak sammankallat, samt, derest han å detta befanns skyldig, ’en
månads dag’ för att färdas till konungen och ’fjorton nätters dag’ för att
fara från konungen, hvilken senare termin kunde af konungen
förlängas. Dag kallades således denna fridstid för brottslingen och
tillsägelse om denne frid gafs i s. k. dagsbref, hvilka konungens kansler
utfärdade mot en lösen af 1/2 mark.
Men den frid den anklagade och den dömde erhöll, innebar
allenast en säkerhet af kort varaktighet, jämförlig med den lejd, som
under örlig gifves ett fiendens sändebud. Af något skiljaktig
beskaffenhet voro derföre de fridsbref, genom hvilka konungen åter
upptog i friden en dråpare, som gjort rätt för sig; ett sådant bref kostade
ock i lösen en hel mark.
1 Om dessa längdmått jfr del 1, bok 2, kap. 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
