Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 1. Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84 NÖRSKA EXEMPEL PÅ KONUNGENS DOM.
drap der invid konungen sin fiende Tore. Åsbjörn fängslades, men
en hans kusin Skälg erbjöd konungen böter, om han ville skänka
honom lif och lemmar, men i öfrigt bestämma om honom och hans
egendom efter godtfinnande. Konungen sporde, om det icke var
dödssak, att han hade brutit påskfriden, att han dräpt i konungens
härberge och att han, hvilket man icke tycktes lägga mycken vigt
vid, användt konungens fötter som huggblock. I förbidan på helgens
slut hölls Åsbjörn fängslad någre dagar, under hvilke hans vänner
hade tillfälle att skaffa en stor flock väpnade män och man bad
konungen att döma efter behag, blott han ville medgifva Åsbjörn rätt
att behålla lif och lemmar samt vistas i landet. Biskopen uttalade sig
ock derför; konungen dömde för dråpet, lagbrottet och förnärmelsen
mot hans värdighet till böter samt fordrade, att Åsbjörn skulle i den
dräptes ställe träda i konungens tjenst. Som domens bestämmelser ej
uppfylldes, blef Åsbjörn fridlös och draps. Den rike Tore Alvesson
anklagades enskildt för k. Olof att hafva mottagit en gåfva af k.
Knut den store, som den tiden fikade efter Norges rike. Tore, hos
hvilken k. Olof då var gäst, kunde ej neka, och konungen dömde
honom till döden, ehuru flere bådo honom nöja sig med böter. När
i den bekanta tvisten mellan k. Sigurd Jorsalafare och Sigurd
Ranesson konungen icke hade kunnat få saken afdömd vid tingen,
emedan han ej tagit tillräcklig kännedom om rättegångsordningen,
bad Sigurd Ranesson honom döma sjelf i målet, hvilket han ock
gjorde.
Sådan oenighet, som i flere af dessa fall, kunde uppstå mellan de
enskilde, och det hände ofta, att den ene, som var angelägen att få
slut på saken, bad motparten sjelf döma i målet. Att man lät
konungen döma i eget mål, berodde derföre icke på något undseende
på konungamakten. Men flere af de nyss uppräknade fallen vittna om
konungens rätt att döma, hvilken för öfrigt ingen synes hafva varit
hogad att bestrida.
Huru konungen härvid dömde, kunna vi ej finna af våra svenska
källor. Liksom i Norge torde de män, som befunno sig i hans
omgifning, haft tillfälle att uttala sig. Det är mycket möjligt, att
konungen, när han så fann lämpligt, sport kloke män om råd. Men
som från början ingen form var bestämd för konungens dom, var det
likgiltigt, om han före dennes afkunnande hade rådfrågat någon eller
icke. Det var hans utsaga, som afgjorde saken. När domen
meddelades i ett bref, var det, ifall konungen hade rådfrågat någon,
fullkomligt likgiltigt, om dennes namn omtalades eller icke.
Men det privata och godtyckliga rådfrågandet hade småningom
föranledt tillkomsten af konungens råd, som genom utnämning, titlar
och gynnad ställning i samhället voro skyldiga att infinna sig till
öfverläggningar med konungen. Det var derföre helt naturligt, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
