Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 1. Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRUNDEN FÖR KONUNGENS DOMSRÄTT. 83
hvar man rätt efter lagen. Vestgötalagens konungalängd berättar, att
k. Anund ej var sparsam i sina räfster att bränna männens hus. Här
omtalas således ej blott dom, utan äfven dennes verkställande.
Konungens domsrätt, som sålunda går tillbaka till vår medeltids
begynnelse, är en nödvändig följd af hans skyldighet att upprätthålla
ordning och frid i landet. Liksom han skulle tillbakaslå en rikets
fiende, så hade han ock att ogilla och tukta den, som förgick sig mot
friden och ordningen inom landet. Pligten var gifven och erkänd.
För verkställigheten fanns inga bestämda regler. Konungens
personlighet hade fritt spelrum för att göra sig gällande. Han kunde vara
foglig och mer benägen att stifta förlikning. Han kunde vara häftig
och gå hårdt till väga. Garantier mot missbruk af konungens
domsmakt funnos ej, kunde ej finnas utom i det missnöje, som orättvisa
framkallade och som man, under tider af mera patriarkaliskt skick,
fritt uttalade. Förhållandet mellan konungen och en hans undersåte
kunde antaga karaktären af verklig fejd.
Vi må vända oss till Norge för att finna exempel härpå, till
fyllande af den lucka, som vår brist på urkunder, än mer på
sammanhängande historiska framställningar skapar. Torolf Qvällulfsson hade
falskligen anklagats för k. Harald hårfager för upprorsplaner och
oärlighet med afseende på Finnskatten, hvars uppbärande var honom
anförtrodt. Konungen gjorde honom förebråclser, Torolf bad, att
konungen ville höra trovärdige mäns vittnesbörd, men konungen
vägrade, tog ifrån honom Finnfärden, underlade sig en del af hans
egendom, lät uppfånga ett hans skepp, lastadt med dyrbara varor. Till
gengäld tog Torolf ett konungens skepp samt plundrade och brände
en gård, som tillhörde tvänne konungens vänner. Saken slutade så,
att konungen med en stark här kom till Torolfs gård, hvilken brändes,
och Torolf stupade i striden. K. Erik blodyx lyste Egil
Skallegrimsson fridlös öfver hela Norge. K. Harald gråfäll gaf Övind
Finnsson dödssak för det han ej ville vara konungens vän, trots
träffadt aftal, utan fortfarande höll på sin förre herre, k. Håkan
Etelstansfostre. Övinds vänner trädde emellan och man bad konungen sjelf
döma i målet. Han tillerkände sig en guldring, som Övind hade ärft
efter sin fader. Isländingen Rut Härjulfsson kom till Norge, för att
kräfva ett arf, som en annan hade bemäktigat sig. Då denne med
arfvet hade begifvit sig till Danmark, fick Rut af konungen och hans
moder fyra långskepp, för att kunna taga den egendom, på hvilken
han gjort anspråk. Han fann emellertid ej sin vederdeloman; denne hade
vändt åter till Norge, men togs der och hängdes af konungens broder.
En del sejdmän, som icke ville öfvergifva sin hedna konst, bjöd k.
Olof Tryggvesson på gille, undfägnade dem rikligt, och brände dem
inne om natten. Åsbjörn Sigurdsson kom till Agvaldsnäs, trädde
obemärkt in i det hus, der k. Olof Haraldsson satt till bords, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
