Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 1. Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNGSNÄMNDEN. 89
som ofreda allmogen mot konungens rätt och denne stadge.
Nämndemännen skulle svärja vid Gud, hans helgedomar och sin egen
jorderikes heder att efter bästa samvete fälla rätt dom. Den som af
samtlige nämndemännen eller åtminstone af sju bland dem värjdes, skulle
vara värjd för konungen och hans dom, den som af nämnden fälldes,
skulle vara fälld under konungens räfst. Så snart ett hit hörande
brott blifvit begånget, skulle käromål framställas å näste helgdag för
socknemän och grannar eller å första lands-, hundares- eller
fjerdingsting eller ock inom sex veckor inför konungen sjelf eller den, som
hade hans dom. Nämnden skulle sammanträda minst två gånger om
året, på rum och tid som den sjelf bestämde och skulle skyndsammast
underrätta konungen eller hans domhafvande om utgången af målen.
Konungen eller annan, som kunde i hans stad fälla konungsdom, var
således icke nödvändigt närvarande vid nämndens sammanträde, men
kunde, såsom vi strax skola se, öfvervara det.
I 1344 års stadge uppräknas flere andra mål, som skulle ligga till
denna tolfmannanämnd: om någon, utan att hafva fått lof af konungen
eller af dem, som konungen satt sådant i händer, rider med fulla vapen
genom landet med storflockar — om tjuf eller annan, utan att vara
gripen å bar gerning eller öfverbevist om brott, tages, bastas eller bindes
— om man med våld tillegnar sig eller förderfvar annans egendom —
om frälseman eller frälseqvinna genom köp eller byte med dem, som
bo på skattskyldig jord, drager svikligen in till sig konungens
ingäld — om någon utan lof eller lega använder annans häst — om
man släpper rätt tjuf, som ännu icke blifvit lagvunnen, eller tager
lösen för lagvunnen tjuf — om någon befaller eller lejer en annan
att göra ondt mot en tredje — o. s. v. Målen synas oss icke vara
af samma betydenhet alla, men medeltiden mätte, på grund af då
bestående förhållanden, med annat mått än vi.
K. Magnus synes hafva uppgifvit den i slutet af år 1344 tillämnade
resan till Norge, men år 1346, icke så synnerligt långt före en annan
tillämnad norsk resa, 1 utfärdar han ett nytt bref till Upplands lagsaga
om den för henne afsedda konungsnämnden, som skulle sysselsätta sig med
alla de mål, som omtalas i konungens stadge, samt å konungens vägnar
i dem utleta sanningen och om dem döma full konungsdom. Någon
skilnad synes här finnas mellan den nämnden lemnadec uppgiften: år
1344 heter det, att hon skulle utleta sanningen och underrätta
konungen cller hans domhafvande om utgången, här åter talas om
nämndens fulla domsrätt. Skilnaden torde dock i detta afseende vara mera
skenbar än verklig. Af en urkund, som gäller ett räfsteting, se vi, att
nämndens vänrjando eller fällande ord i tidens språk kallades en dom,
1 K. Magnus skref i februari 1347 från Kopparberget till Jämtarne, att han för
vigtiga angelägenheters skuld måste uppskjuta sin resa till deras land, hvarest
gengärd redan var utskrifven för hans mottagande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
