Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 1. Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90 KONUNGSNÄMNDEN.
och att konungen i öfverensstämmelse med det resultat, till hvilket
nämnden kommit, fällde en ny dom, som således utgjorde en
bekräftelse. 1 För öfrigt var denna bekräftelse icke alltid gifven, ty 1344
års förordning medgifver vad mot nämnden och ett sådant vad
omtalas äfven i den yngre Vestmannalagen. 2 En bestämd skilnad
uppenbarar sig deremot deri, att konungsnämnden för Uppland år 1346
tillsattes af konungen med samtycke och råd af hans rådgifvare: den
två år tidigare ’landsmännen’ beviljade rätten att deltaga i tillsättandet
af nämnden gick således om intet. De tolf uppländske
nämndmedlemmarne äro alle frälsemän, fyra riddare och åtta väpnare.
Om sättet att behandla ärendena lemna oss de två brefven inga
upplysningar; de äro ej bättre än andre medeltidsstadgar. Främst bland
de tolf nämndemännen i Uppland torde väl hafva stått hr Göstaf
Arvidsson, som nämnes först. Man har anmärkt som egendomligt, att
icke Upplands lagman förekommer bland de tolf. Frånvaran af hans
namn kan bero på cn tillfällighet: hr Israel Birgersson, den tiden
Upplands lagman, kan år 1346, liksom år 1344, hafva varit för konungens
tillämnade resas skuld, insatt i den kommission, som skulle utöfva
konungens domsrätt i högsta instans. Vicelagmannen i Närike hörde
år 1347 till sin lagsagas nämnd såsom dennes främste ledamot. 3
Lämpligheten af lagmannens medlemskap må för öfrigt väl dragas i tvifvelsmål,
eftersom nämnden kunde komma i tillfälle att yttra sig öfver den dom,
som af lagmannen fällts på landstinget.
Det finnes en handling af år 1352, som är mycket upplysande för
denna institution. Biskop Egils i Vesterås hade länge legat i en
egotvist med en lekman. Såväl konungen som af honom förordnade
personer hade fällt flere domar mot biskopen, men denne hade icke brytt
sig om dem. Till sist kallade konungen inför sig konungsnämnden
(nemdarii) i Vestmanland. Denna samt andra framstående personer,
så inom som utom rådet, pröfvade nu sjelfva saken och hennes
föregående behandling samt stadfäste de tidigare utslagen.
Vid sidan af häradsting och landsting omtalas i k. Magni landslag
rättaretinget (räfsten) 4 med dess häradsnämnd samt konungs-
1 K. Magnus var år 1349 personligen närvarande vid en rättaretingsdom (placitum
iusticiarium) i Nyköping. I dombrefvet talas det om de tolf nämningsmännens
dom (iudicium) i’som föregick’, om konungens på hans kongliga myndighet
grundade stadfästelse; det heter till sist: vi tilldöma i domsväg genom detta bref’
(sentencialiter per presentes adiudicamus.)
I tingmålabalken kap. 14 talas om vad från lagman till nämndemän, från dem
till konungen. Jag biträder dr Ödbergs uppfattning af detta ställe.
Konungsnämnden uppträdde på det allmänna landstinget i Mosås 9 november
1347. DS nr 4259.
Den konungens verksamhet, som uppenbarade sig på hans rättareting kallas
uttryckligen hans räfst. Rättaretingen höllos vanligen i städerne, vid någon
kyrka eller på någon kungsgård (jfr rättaretingsbrefven t. ex. i DS del 5).
Konungen kallar gemenligen sin der fällde dom definitiv (sentencia difinitiva).
Om han lät tinget hållas af andre (t. ex. i Vesterås 27 mars 1347 af hr Nils
Abjörnsson och Johannes Kristinesson), hände det, att han genom stadfästelsebref
uttalade sin definitiva dom (DS nr 4159). Dr Uppströms åsigt, att det årliga
n9
c
ES
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
