Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 1. Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
KONUNGADÖMETS ÖDEN. 119
å hvilket konungens dom dömdes, hvilket var något vida mera än den
domsrätt, som utöfvades i konungens gård. Äfven på lagstiftningens
område tillvällade sig konungen en myndighet, som hans föregångare
ej hade kunnat drömma om. Kongliga föreskrifter infördes i landens
lagar, föreskrifter, af hvilka en och annan, svårligen alla, kunnat vara
framlagda för folket å tingen, så att konungen ej varit ensam om deras
fastställande. Så var deremot helt visst icke händelsen med en så
genomgripande förändring i lagväsendet, som k. Knuts löfte till
Lybeckarne, att de borgare från denne stad, som ville söka sig ett
verksamhetsfält i Sverige, skulle få njuta svensk lag, ej som förut varit
händelsen, lida främlingens olägenheter. Lagmännen, som från deras
embetes tillkomst skulle vara folkets målsmän inför och, om så
behöfdes, mot konungen, togos af de stora ätterna, hvilka hyllat sig till
konungen och derigenom mäktigt främjat nydaningens arbete.
Stormännen upptogo de seder, som utlandet bildat, adliga vapenmärken
infördes, någre hugnades med herretitel. Konungens öfverläggningar
med dem i rikets vigtigare angelägenheter erhöllo en utbildad karaktär,
i det någre fingo hedern att kallas konungens råd. ’Allmogen’
reducerades till ’bönderne’; öfver dem, närmare konungen såsom mera
främjande det nya verket, stodo kyrkans män och städernes och den ännu
ej bestämdt utsöndrade, men dock sig alltmera utbildande adeln. Så
mäktigt imponerade de nya förhållandena på konungarne, att en af
dem, den yngre Sverker, inbillade sig hafva genom arfvets rätt kommit
i besittning af sitt rike.
Den följande tiden tänkte icke mindre högt om konungens
värdighet. K. Magnus ladulås lät döma stormän efter den juliska
majestätslagen. Den urkund, som omtalar detta (DS nr 753), lemnar ett
intyg om den nära förbindelse, som man den tiden ansåg finnas mellan
konungen och landets främste män. Hr Bengt, konungens broder, som
omtalar domen, karakteriserar förbrytelsen på följande sätt: ’de
stämplade till död för konungen och hans förnämste (proceres), som utgöra
en del af hans kropp’. 1 För öfrigt funnos de, som ansågo det
ådömda straffet för hårdt, så vidt detta innefattade äfven indragning af
de dömdes hustrurs gods.
Konungen visste att omgifva sig med en glans, som i folkets ögon
ökade intrycket af hans värdighet. Forbindelsorna med utlandet blefvo
allt vanligare. Främmande stormän kommo till Sverige, mottogos väl
af konungen och hugnades med stora utmärkelser, med höga
värdigheter, hvilka ej lämpligen kunde innehafvas af främlingar, alldenstund
de inneburo ett ingripande i landets inre förhållanden.
Riddareväsendets höfviska sed, med dennes lysande utstyrsel och glänsande fester,
blomstrade i Sverige. Långt bort i utlandet finner man bland verldens
1 Om betydelsen af detta uttryck kommer jag att tala i nästa kapitel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
