Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 1. Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNGADÖMETS ÖDEN. 127
åsigter, som hans uppfostran bildat, skild från det folk, han nu skulle
regera, kunde han icke upprätthålla det patriarkaliska, som af gammalt
utmärkt förhållandet mellan konung och folk. Det låg i sakens natur,
att han måste låta en dryg del af regeringsärendena skötas af andra,
vi kunna för hans tid icke vidare tala om konungen, utan böra
snarare begagna uttrycket regeringen, så mycket hellre, som Albrekt
skötte sig så, att all makten gled honom ur händerna. Ar 1370 var
missnöjet öfver det tyska regementet moget till utbrott. Menigheten
ofvan skog uppmanade folket i söder om Kolmården och Tiveden att
resa sig, för att med vapen förjaga främlingen och frigöra k. Magnus
ur hans långvariga fängelse; ville rikets råd sätta sig i spetsen för
resningen, såge man det gerna, men vore detta ej villigt, skötte man sig
på egen hand.
Rikets råd satte sig icke i spetsen för den fosterländska rörelsen,
utan begagnade sig i stället af det gynnsamma tillfället att göra det
svenska konungadömet om intet, med bibehållande allenast af dess
namn. Rådet reglerades, hvarvid man följde landslagens föreskrift, att
de verldslige medlemmarne ej skulle vara flere än tolf, och till rådet
öfverlemnade konungen alla fästen och län, öfver hvilka han för
tillfället kunde förfoga, samt förband sig att till rådet öfverlemna de
öfriga, allt efter som de kommo i hans händer. Rådet förbehöll sig
rätten att komplettera sig sjelf, när någon plats inom det blef ledig.
Stormannaväldet har ej synnerlig heder af sin regeringstid.
Spänning och ofrid rådde i landet. Äfven de förnämste öfvade våld af
gröfsta slag. Som denna tid äfven häradshöfdingeplatserna tillhörde
de förnäma ätterna, tillkom dem all domsrätt i landet. Konungen höll
ej de löften, som han i nödens stund hade gifvit. År 1374 ansåg sig
Bo Jonsson, landets mäktigaste man, ej kunna begifva sig till konungen
utan att genom ett formligt lejdebref hafva erhållit förvissning om full
säkerhet. Så abnorm var ställningen, att lagen var maktlös, hvadan
man år 1375 grep till den utvägen, att konung, stormän, prester,
borgare och bönder besvuro en frid, dock ej för all tid, utan endast för
de närmaste tre åren. Bo Jonsson fick genom drottsetevärdigheten
ett offentligt intyg om den stora makt han redan hade förvärfvat sig.
Konungen måste gifva förnyade försäkringar och år 1383 förbinda sig
att i alla rikets ärenden rätta sig efter rådet.
Hvad k. Magnus velat, att bilda en stark konungamakt, var således
i grund tillintetgjordt. Hans samtida k. Valdemar i Danmark hade
med mera framgång sträfvat i samma riktning och hans verk fullföljdes
af hans kraftfulla dotter Margareta. Så betänklig var den ställning,
som de svenske stormännen hade skapat åt sig och riket, att de till
sist måste gifva sig så godt som på nåd och onåd åt dr. Margareta.
Rådsväldet störtades. Allt sjelfsvåld, som hade gjort sig gällande
alltsedan k. Albrekt hade kommit i landet, fördömdes och skulle, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
