Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 2. Stormännen. Ridderskapet. Frälset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146 DEN NORSKE ADELNS URSPRUNG.
De med ett kraftigare handhafvande af konungadömet missnöjde
stormännen i Norge bescgrade k. Olof den helige och inkallade till
Norges herre den danske k. Knut, som gerna ville vinna detta nya
rike. Som k. Knut ej kunde annat än i förbigående vistas i Norge
och således icke på något kraftigare sätt gripa in i riksstyrelsen,
hoppades höfdingarne att ander honom få råda sig sjelfve. När det
emellertid visade sig, att k. Knut ej delade denna uppfattning, vände sig
höfdingarne från honom och uppsatte åter på tronen Harald
hårfagers ätt.
Ländemannaskapet blef tidigt ärftligt, hvarigenom deras ätter fingo
större glans än bondeätterna och grundlades så skilnaden mellan två
samhällsklasser. Ländemännen blefvo småningom böndernes talmän, de
hade lättare att blicka in i de allmänna förhållandena och deltaga i
deras behandling, de rönte den mäktiga inflytelse, som bekantskapen
med utlandets sed utöfvade. Ville konungen få något skyndsamt
genomdrifvet, var det enklast att underhandla med de till antalet färre
och de till ärendenas bedömande mera kompetente ländemännen. Sällan
kom det dock i fråga att sammankalla ländemännen till stora möten;
konungen öfverlade oftast med de ländemän, som funnos vid hans hof
eller som bodde å den ort, der han för tillfället vistades. Lagtingen
förlorade småningom sin politiska betydelse och stodo qvar allenast
som öfverdomstolar. Den politiska tyngdpunkten öfverflyttades sålunda
genom omständigheternas kraf från bönderne till ländemännen, utan
att desse derför bildade en sluten, ståndsmessig korporation.
Det sades, att ländemannavärdigheten blifvit ärftlig. Någon lag
derom fanns visserligen icke, men de nordiska folkens respekt för
arfsföljden, om hvilken jag förut flere gånger talat, gjorde sig äfven här
gällande. Son af en ländeman, en s. k. ländeboren, åtnjöt en
ländemans framstående ställning intill dess han fyllde fyratio år. Äfven om
det tillkom konungen att gifva län åt hvem han ville, måste det
missnöje, som ett förbigående vid läns gifvande af en ländeboren skulle
hos ländemännen framkalla, utöfva ett visst inskränkande inflytande på
konungens maktutöfning. Att gifva länet innebar rätten att återtaga
det. Men denne rätt utöfvades sällan och ländeman, som mist sina
vetslor, utan att för någon sin förbrytelse hafva blifvit dömd till
landsflykt, var fortfarande i besittning af sina förra rättigheter. Af
nytillträdande konung måste ländemannen begära bekräftelse på sitt län.
Ländemannen synes icke hafva varit fritagen från skatt. Han var
enligt de gamla lagarne underkastad ledingspligt. Förbrytelser mot
honom eller hans jord böttes drygare än förbrytelser öfvade mot
hölden, men så måste ock ländemannen, derest han gjorde sig skyldig
till brott, erlägga drygare böter, och kristenrätterne fordra af honom
och hans familj rikare gåfvor till kyrkan än af andra sockenbor.
Ländemannens hustru hade rätt till betydligare köpeaftal än bondens. Lände-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
