Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 2. Stormännen. Ridderskapet. Frälset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN NORSKE ADELNS URSPRUNG. 147
mannen, hans hustru och barn hade egen grafplats å kyrkogården,
östanför kyrkan och i jorden sunnanför under takskägget.
Ländemännen voro i sina hem och på sina resor omgifne af stora skaror.
Efter k. Sigurd Jorsalafars död år 1130 inbröto oroliga tider för
Norge, i det flere pretendenter till kronan anmälte sig den ene gången
efter den andre. Åfven inträffade minderårighetsperioder.
Ländemännen måste under sådana förhållanden hafva en stor betydelse för
regeringens upprätthållande, men de sökte icke på något märkligt sätt
gripa in i förhållandena och leda dem efter sin vilja förr än år 1157,
då ett parti af dem satte Håkan axelbred på tronen, ehuru han,
visserligen konungsson, ännu icke, efter den gällande rätten, kunde
göra anspråk på regeringen. Men betydelsen af detta steg minskades
i någon mon, emedan då och under den följande tiden ländemännen
icke utgjorde ett fast sammanslutet parti, utan hyllade sig den ena
skaran till en, den andra till en annan pretendent, hvadan striderna
fördes mellan olika pretcndenter och olika ländemannaflockar.
Under fortgången af partistriderna upphöjde Erling skacke,
understödd af ländemännen i södra Norge, sin son Magnus på tronen, men
för att gifva hans konungavärdighet bestånd ingick han ett aftal med
erkebiskopen i Nidaros, genom hvilket konungadömet sattes i det
grundligaste beroende af iGuds lag’, d. v. s. af den norska hierarkien:
konungen skulle taga sitt rike som län af den helige Olof.
Öfverenskommelsen stadfästes på ett riksmöte år 1164. Mot k. Magnus och
mot den honom stödjande kyrkan var det som Sverre uppträdde och
slutligen förverkligade sin afsigt att blifva Norges konung.
Öfverenskommelsen med kyrkan minskade ländemännens politiska betydelse och
de inbördes fejderna blefvo för dem ödesdigra. K. Magnus Erlingsson
klagade år 1181 att under fyraårig strid mot Sverres parti hade han
mist en jarl, sexton ländemän och hundra ländeborne hirdmän. Efter
de inbördes krigens slut år 1240 funnos i hela Norge ej flere än
fem ländemannaätter. Det hade deraf blifvit en nödvändighet att till
ländemän upphöja flere personer, som icke voro ländeborne, men den
rekonstruerade ländemannaklassen stod icke i samma förhållande till
allmogen, som den gamla hade gjort, och konungarne gjorde dessutom
allt för att minska ländemännens betydenhet, genom att anförtro
detaljerna af styrelsen åt syslomän och lagmän, hvilke voro mera direkt
beroende af konungen. År 1308 blef ock ländemannainstitutionen
formligen upphäfd. Konungens makt blef derigenom öfverväldigande,
eftersom allmogen nu mera var i politiskt hänseende omyndig.
Landskapsjarlarne hade i Norge småningom försvunnit. Det säges,
att k. Olof den helige förordnat, att hädanefter ej i Norge skulle finnas mera
än en jarl, hvilken skulle i allmänhet vaka öfver och arbeta för rikets
intressen. Denne svarade således fullständigt mot riksjarlen i Sverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
