Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 2. Stormännen. Ridderskapet. Frälset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156 BEVIS FÖR HIRDENS TILLVARA I SVERIGE.
här till samma resultat som nyss, nämligen att konungen måste, för att
kunna skrifva som han lät skrifva, hafva haft fullt exakt kännedom om
desse förnämste i landet, och detta kan han svårligen hafva haft, så
vidt de ej bildade en begränsad, lätt öfverskådlig korporation. Men
denne punkt för oss ännu ett steg vidare. Desse förnämste besvuro
de s. k. edsöreslagarne. Jag har nyss omtalat, att den norske
hirdmannen, när han upptogs i hirden, svor att hålla alle de eder, som
hans herre konungen hade svurit allt landsfolket. Hans ed förenades
således med konungens ed för att gifva det besvurna så mycket större
trygghet. Om ’de förnämste’ voro hirden — den må för öfrigt i Sverige
hafva haft detta eller ett annat namn — och hvar och en, som inträdde i
hirden, svor denne ed, då kunde konungen med full noggrannhet säga,
att han styrkte fredslagarne med sin ed och alle de främste männens i
riket äro.
Detta uttryck förekommer i Alsnöstadgen, hvarest det vidare heter:
»Det är väl värdigt, att de, som oss följa och främja med råd och hjelp,
hafva mera ära, hvadan vi gifve alle våre män och vår käre broder
Bengts med alle deras brytar och landbor och alle, som på deras gods
äro, ledige af all konungslig rätt» Detta innebar icke en förmon för
ett obestämdt antal af stormän, utan för att ernå förmonen behöfdes
det en alldeles bestämd qvalifikation, att tillhöra konungens män eller
hans broders. Hvilke voro väl deras män? Vi kunna icke tänka på
andre än de, som utgjorde deras hird. Att konungen hade en broder,
hvilken det tillkom, för hans höga börds skuld, att hafva en egen hird,
var en tillfällig omständighet, men tidigare hade helt visst, utom
konungen, Sveriges jarl och hans efterträdare Sveriges hertig en sådan
rätt. Men omkr. år 1280 fanns ingen innehafvare af dessa värdigheter.
Friheten utsträcktes äfven till erkebiskopens och biskoparnes svenner.
I Danmark hade äfven kyrkans store rätt att hafva vederlagsmän.
Ytterligare tillägges i Alsnöstadgen: »Vi vilja ock, att alle de män,
som tjena med häst, skola hafva samma frälse, hvem de än tjena»
Efter ordalydelsen skall detta tydligen innebära ett tillägg till det
föregående; det är ordet ’ock’, som innebär ett tillägg. Men är detta
lilla ord, i en afskrift, som är så svag att hon har ett oriktigt årtal,
verkligen bindande? Som sådant måste vi onekligen taga det, derest det
hela gifver en god mening, men, enligt mitt förmenande, fattas denna.
Man har i dessa ord velat se grundlagen för russ- eller
frälsetjensten i Sverige, men dertill gifver denne sats icke giltig anledning.
Russ- eller frälsetjensten innebar skattefrihet för den, som gjorde
kronan krigstjenst till häst. Men härom är icke här fråga. Nordström
citerar 1 föreskrifterna på ett felaktigt sätt: ’alle de män, som oss med
1 Svenska samhällsförfattningens historia, del 1, s. 154. Detta hindrar icke, att
konungen ju ansåg sig skola hafva tjenst af de uppräknade stormännens hird
(jfr DS nr 1368).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
