Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 2. Stormännen. Ridderskapet. Frälset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEVIS FÖR HIRDENS TILLVARA I SVERIGE. 157
häst tjena’; detta ’oss’ förekommer icke i verkligheten och stode, derest
det funnes, i den oförsonligaste strid med slutorden ’hvem de än tjena’.
Ej heller kunna vi antaga, att de i det föregående uppräknade
konungens män, Bengts män, erkebiskopens och biskoparnes svenner, voro
uteslutande sådane, som upträdde endast i fredliga värf, ej heller att
de, derest de verkligen äfven skulle göra krigstjenst, då stridde till
fots. Tvärtom, de stridde helt visst till häst och derföre kan jag ej
annat än anse ordet ’ock’ vara felaktigt. Det hela är endast ett
förklarande tillägg till det föregående och derjämte ett framhållande af
hästtjenstens förträfflighet. Antecknas må för öfrigt den skilnad, som
här göres: konungens och hans broders män erhålla skattefrihet för sig
och sina underlydande, under det de kyrklige stormännens män ej
åtnjöto skattfrihet mera än för sina egna personer. Det är vidare knappt
antagligt, att månge andre än de här nämnde, konungen, hans broder
och biskoparne, hade män, som gjorde på egen bekostnad
krigstjenst till häst, hvarigenom de kunde göra sig förtjente af skattefrihet.
De danske vederlagsmännen gjorde, efter hvad Kinch visat, tjenst
till häst. Alsnöstadgens ord synas mig tala för den åsigten, att här är
fråga endast om den hird, som omgaf konungen, hans broder, som
genom sin nära slägtskap till konungen intog en synnerligen upphöjd
ställning i samhället, samt biskoparne.
Det finnes ännu ett uttryck, som i denna fråga synes mig som
synnerligen betecknande; jag har i det föregående anfört det och sökt
framhålla dess vigt genom att trycka det med spärrad stil. Konungens
broder Bengt skrifver år 1282, att visse herrar, som stämplat mot
konungens och hans stores lif, hvilke äro en del af hans kropp,
brutit mot den juliska majestätslagen. Det är onekligen eget är att höra
denne lag åberopas i Sverige. Tydligen menas den af kejsarne
Anastasius och Honorius utfärdade förordningen quisquis cum militibus, som
införlifvats med corpus iuris civilis cod. IX tit. VII1 och som säger,
att den som sträfvar efter lifvet på någon af furstens råd eller af
senaten — ’ty äfven de äro en del af vår kropp’ — skall afrättas med
svärd och hans egendom skall tillfalla skattkammaren. De store, mot
hvilke oppositionspartiet stämplat, voro således medlemmar af en korps
— vi kunde ju ock säga kropp — med hvilken konungen stod i den
allra närmaste förbindelse. Vi skulle visserligen kunna tänka, att de
hörde till konungens råd, men då det synes tvifvelaktigt, om detta,
ehuru existerande, ansågs utgöra en sådan sammansluten korps, ligger
det, enligt min uppfattning, närmare till hands att tänka på hirden.
K. Kristofer I i Danmark utfärdade en förordning, i hvilken det heter,
att förbrytelser, riktade mot biskopar, hertigar, drottningen, konungens
1 Jfr Paludan-Müller, Om Romerrettens Anvendelse i Danmark efter Kong
Valdemar den Andens Tid (i Oversigt af det k. danske Videnskabernes Selskabs
Forhandlinger år 1867).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
