Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 2. Stormännen. Ridderskapet. Frälset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RIDDARESLAGET. 163
den förnämsta framgår otvetydigt deraf att uttrycken ’omgjorda (e. d.)
med svärdet’ och ’göra till riddare’ äro identiska. Om kejsar Fredrik
rödskägg berättas i en samtida krönika, 1 att han år 1184 i Mainz,
inför en lysande samling af rikets store, omgjordade två sine söner med
svärdet (gladio accinxit). Uttrycket är i de historiska urkunderna vanligt
och återfinnes upprepade gånger hos riddaretidens skalder. Hos en heter
det t. ex.
der junge degen clår
des morgens solde nemen swert,
swert nemen, taga mot svärdet, blifva riddare. Också kallades i
Tyskland hela ceremonien swoertleite eller swertleiten. Förhållandena voro
enahanda i andra land. När den engelske historieskrifvaren Matheus
Paris (1200-talet) omtalar riddareslag, begagnar han uttrycken begåfva,
pryda, utmärka, omgjorda med riddarbältet: vid detta hängde svärdet.
Ur franska källor kunna otaliga exempel anföras. Särskildt är detta
betecknande: dikten om Ogier berättar, huru denne hjelte, under en
blodig strid med Saracenerne under Roms mutrar, blef, till lön för sitt
mannamod, af Karl den store sjelf omgjordad med ett svärd ’och var
dermed för all tid riddare.’ 2
Som riddaren — på latin kallad miles, krigaren i särskild mening,
eller eqves, ryttaren — gjorde tjenst i främsta rummet till häst, lades
till omgjordandet med svärdet en annan ceremoni, som ej kan anses
lika ursprunglig, nämligen påfästandet af sporrar. Som denna ceremoni
småningom fick karaktär af att vara väsentlig, fann man det lämpligt att
göra riddarens sporrar olika alle andres: de gjordes gyllene, hvilket vi
hafva att tyda som förgyllda. Att sträfva efter riddarevärdigheten kallades
att fika efter de gyllene sporrarne. Som endast en väpnad man kan
med gagn föra svärdet, beledsagades helt naturligt svärdförläningen och
sporrpåsättningen med ett fullständigt iklädande af vapendrägt, vid
hvilket fränder och vänner voro behjelpliga; de sades armer eller
adouberden blifvande riddaren. Genom missförstånd har svenska uttrycket dubba
kommit att beteckna ’slå någon till riddare’; ordet har från en del af
ceremonielet flyttats öfver till en annan.
Detta slag gafs under äldre tider med handen och riktades mot
ynglingens kind eller nacke. Att döma efter riddaretidens egna
framställningar var slaget icke en tom ceremoni, utan det gafs med en sådan
kraft, att äfven den härdade yngling, som mottog det, kunde vara nära
såväl att falla kull som att brusa upp i vredesmod. Sådant måste han
dock styra, ty slaget var, såsom det uttryckligen heter, ej af den art
att det kunde återgäldas. 3 Att slaget verkligen gafs med handen framgår
1 De s. k. Annales Bosovienses, tillkomna i klostret Pegau nära Merseburg.
2 Lors desciendi li rois Kalles à tant
La Lone espée a çainte Ogier au flanc,
Chevaliers fu Ogiers d’or en avant.
3 Lambert d’Ardres (1100-talet) omtalar i sin krönika, huru Arnold II, grefve af
Ardres och Guines, gjordes till riddare, och det heter dervid: hans fader dedit ei
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
